Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Malena Forsare: Nu får kvinnor åldras på scen

Nu har det blivit tillåtet även för kvinnor att åldras på scenen, skriver Malena Forsare.

Inzoomning. Strumporna: vita med röda hjärtan på. Det tidiga vårljusets vandring genom persiennerna och den gula infärgningen av rummet. Mormors fötter vilar orörliga i rullstolens fotstöd.
Det finns ett skäl till att minnets blick faller just här. Processen som fört den åldrande kvinnokroppen till förfrämligad stelnad status (tung kropp, obefintlig mimik, små blöta ögon som såg på mig från en plats jag inte kunde nå) hade nu nått till den kroppsdel som gör människan till vad hon är: en upprätt varelse. Fötterna som lyfter henne från marken, som bär henne från rum till rum, som trampar fram längs torrlagda gator medan tofsviporna svirar i ojämna landningsbanor – nu hade också de stillnat. Och någon vänlig vårdare (Britt-Mari?) hade stoppat ner dem i strumpor som fick dem att mjukna och se ut som om de tillhörde ett barn.
Min mormor led av flera sorters demens: åldersdemens och alzheimer. Några veckor innan hon dog hände det som ofta händer med människor som ska dö. Hon klarnade. Inte mycket, men något litet. Vi satt på varsin sida om hennes orörliga varelse i den monsterlika rullstolen som gick att vippa bakåt och framåt. Vi sjöng, först blygt och senare mindre försiktigt, ”blåsippan ute i backarna …”, ”sov du lilla vide ung …”. Och mormor lyssnade med smala ögonglipor.
”Vi föds och vi dör”, säger Lovis till Ronjas pappa Mattis: ”så har det ju alltid varit, vad jämrar du om?” Faktum är att det i litteraturen oftast är just männen som jämrar sig, medan kvinnornas berättelser om åldrande mest tiger still – eller framträder förklädda. I en artikel i Dagens Nyheter (22/2) påpekar författaren Slavenka Drakulic hur åldrandet i litteraturen främst avhandlas i två genrer: akademisk litteratur och självhjälpsböcker. Inom skönlitteraturen dominerar några profilerade manliga författare (Philip Roth, J M Coetzee) vars dödskonfrontationer skulle kunna tolkas som allmängiltiga, men som enligt Drakulic kan bli svåra för en kvinna att identifiera sig med: ”försvagning av libidon är en stor fråga för envar man, medan kvinnor […] förefaller mindre upptagna av sådant, om alls”.
Slavenka Drakulics artikel har flera starka poänger. För det första att skildringar av åldrande generellt sysselsätter sig med den fysiska förändringen – men då i strävan efter föryngring. Detta speglar våra egna meningslösa ansträngningar som startar med pincettens knip om det första grå hårstrået. För det andra finns det som nämnt en skillnad mellan könen: män ojar sig, kvinnor slätar över. För det tredje urskiljer Drakulic en markant tendens i att författare gärna uppfinner substitut i sina degenerationsskildringar. De skriver om sjukdomar, företrädesvis demens och alzheimer. För som Susan Sontag så klarsynt påpekat: ”att skriva om en sjukdom är elegantare”.
Ett svep över till teatern och vi ser att kvinnor nu tar steget upp på scenen utan att maskera sitt åldrande. I scenkonstkollektivet Potato Potatos färska föreställning ”Radikal vänskap” (premiär 19/3) vävs ett annorlunda mönster av kroppar när fyra äldre damer sluter upp kring den unga skådespelartrion. Det börjar nu likna en trend, för faktum är att både Carin Mannheimers åldringsdrama ”I sista minuten” (2011) och Folkoperans uppsättning av Carls Orffs ”Carmina Burana” (2012) formats av en liknande konstnärlig vision. Dessa föreställningar utmärker sig dessutom som två av de senaste årens stora scensuccéer.
”I sista minuten” som spelas på Nöjesteatern i Malmö kretsar Eva Rydberg, i huvudrollen som änkan Marianne, oroligt runt i den stora ödsliga lägenheten. Ömsom pimplande ljummet skitvin med väninnorna, ömsom ensamt dödsstädande. Rydbergs viga kropp omsluter här en karaktär som kämpar mot en inre fiende som stavas ”glömska”. Det mest iögonfallande i hennes gestaltning är bitskheten. Att förlora minnet bit för bit föder en oklädsam frustration varför Marianne framträder som en förtvivlad gestalt som knappast väcker spontan sympati. Det är detta – att vi inte älskar henne utan tvärtom stör oss och skrattar på tryggt avstånd åt den dråpliga dialogen – som ger porträttet friktion. Intressant är det faktum att varken Marianne eller hennes pensionerade väninnor (spelade av Inga Ålenius och Ewa Roos) lider av specificerade diagnoser, utan istället sturskt och sarkastiskt kommenterar sina egna biologiska och sociala nedbrytningsprocesser.
Minnesfunktioner står i centrum även i Mellika Melouani Melanis ”Carmina Burana – soundtracket till mitt liv” som får nypremiär i Stockholm till hösten efter flera utsålda spelperioder. Här får dikter från 1100- och 1200-talet förnyad lyster genom en helt ny scenisk konstellation som bryter olika generationer mot varandra. Skrynkliga kvinnor långt förbi menopausen slår sig ner i sina finaste kläder framför kör och orkester och återger sekvenser ur sina biografier: de mest smärtsamma minnena vid sidan om de lyckligaste. Som huvudpersoner i salongen lyssnar de intensivt på varandras monologer med huvudena lätt vinklade. I samlad tropp staplar de genom verkets olika satser med straka höftleder. En kvinna svingar sitt långa vita hår i en tromb genom luften som ett uttryck för sorg i rörelse.
Varför har dessa två produktioner blivit så framgångsrika? Dels för att de ger ansikte åt en betydande del av teaterns publik: kvinnor i medelåldern och uppåt. Men också för att de speglar legeringar i människan som i vårt normupplösta samhälle är stränga tabun. Att åldras är inte vackert. Det luktar illa och gör ont. Här rispar scenkonsten i de tidens konsekvenser som annars bara uppdagas bakom vårdhemmens stängda dörrar.
Såväl i det privata som på scenen lyckas vi rätt väl med att polera fysiken; i detta tycks vår fantasi outsinlig. Däremot kan ingenting sminka upp en människas sluttande minneskapacitet, som inte sällan är det mest dramatiska i hennes identitetsförändring över tid. Utan minnet är hon Ingen. Hon förlorar sin röst, sin kontur och sin skepnad. I det hänseendet kan en skådespelare betraktas som en sann utmanare av åldrandets processer. En minnets matador.
Och mormor? Jag vill tro att hon i den sista avdomnande fasen av sin sjukdom och sitt åldrande hade kvar en skärva av precision. Någonting inuti de söndriga cirklarna som återstod på trots, flickan kanske, med sin fantasi och förmåga till rörelse. Sitt eget sätt att fäktas mot världen. Att det var hon som blickade ut på oss där i det viktlösa rummet innan hon skulle dö.
scenkonstkritiker
Gå till toppen