Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: President Ingvar

"Carlsson är totalt oförstörd av sina höga positioner."

Bild: Håkan Röjder
Av två anledningar, en internationell och en svensk, har Harry Truman liksom trängt sig på de senaste dagarna.
Medan USA:s president Barack Obama och andra västledare famlar och fumlar för att bemöta Rysslands aggression mot Ukraina och hotet mot Europas hela efterkrigsordning framträder Truman som en slående kontrast.
När Truman som nybliven amerikansk president förstod att Stalin var i färd med att bryta mot olika överenskommelser om Europa efter andra världskriget – det gällde särskilt fria val i Polen – läxade han upp den sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov, som tog illa vid sig:
"Jag har aldrig förut blivit talad till på det viset."
Truman replikerade:
"Håll era avtal så blir ni inte talad till på det viset."
Truman såg till att Västberlin försörjdes av en luftbro under blockaden 1948–1949. Han drev igenom Marshallhjälpen, han var med om att grunda Nato och satte hårt mot hårt i Korea.
Tiderna har förändrats sedan kalla kriget, men lite mer Trumantakter hos Obama, Merkel, Hollande och de andra hade nog inte skadat. De sanktioner mot Ryssland som hittills beslutats har mest karaktär av nålstick.
Det andra skälet till att Harry Truman gör sig påmind är att hans svenska motsvarighet är aktuell med en personlig summering av ett politiskt liv.
Socialisten Ingvar Carlsson, som fyller 80 i november, är måhända inte riktigt bekväm med jämförelsen; atombomberna mot Japan kastar dessutom en tung skugga över Truman. Men Truman var en av de mest progressiva presidenter som USA har haft, så progressiv att den republikanska högern anklagade honom för just socialism. Som förste amerikanske president gick han 1948 till val på medborgerliga rättigheter för svarta. Hans demokratiska parti splittrades, men Truman vann efter en makalös kampanjspurt, där en av hans favoritformuleringar var att republikaner hade en räknemaskin där andra hade ett hjärta.
Om det någonsin har suttit en gråsosse i Vita huset så var det Truman.
Carlsson, statsminister 1986–1991 och 1994–1996, behöver inte vara alltför besvärad.
Men vad som framför allt förenar honom med Truman är en delad erfarenhet: att plötsligt tvingas efterträda en lyskraftig ledare.
Den 12 april 1945 satt vicepresident Truman och drack bourbon hos representanthusets talman Sam Rayburn när han kallades till Vita huset. Franklin D Roosevelt hade avlidit.
Nästa dag mötte Truman pressen:
"Jag vet inte om ni någonsin har fått ett lass hö i skallen, men när jag igår fick reda på vad som hade hänt kändes det som att månen, stjärnorna och alla planeterna hade fallit över mig."
Natten mellan den 28 februari och 1 mars 1986 hade Ingvar Carlsson nyss somnat hemma i Tyresö. Då ringde statssekreterare Ulf Dahlsten och meddelade att Olof Palme hade skjutits till döds.
Vice statsminister Carlsson slängde sig i en taxi. Några timmar senare höll han presskonferens. Mitt i den tragiska förvirringen hade Sverige en fungerande ledning.
Carlsson, som hade tänkt lämna politiken, måste nu ta över efter Palme.
"En tillträdande partiledare och statsminister känner säkert glädje och stolthet, ska känna det, men för mig handlar det 1986 bara om plikt, om ett ansvar jag helst vill slippa", skriver han i boken Lärdomar.
Precis som Truman 1945 bestämde han sig för att gå sin egen väg som ledare, kanske med inslag av tvivel:
"Det är inget ofarligt beslut jag fattar. Jämförd med den dynamiske, färgstarke och spontane Olof Palme kan jag upplevas som tillbakadragen, grå och trist."
Det finns även en annan beröringspunkt mellan Harry Truman och Ingvar Carlsson. När Truman lämnade Vita huset 1953 sågs han inte som en stor president. Tvärtom. Idag, i historiens ljus, bedöms han annorlunda. En sammanvägning av olika rankningar, genomförd av New York Times, placerar honom på sjätte plats bland USA:s 43 presidenter.
Med tanke på vad Ingvar Carlsson fick uträttat lär han i framtiden stå högt på liknande listor över svenska regeringschefer.
Carlsson förverkligade, tillsammans med Folkpartiets Bengt Westerberg, "århundradets skattereform". Han tog beslut om Öresundsbron. Han bildade Sveriges första helt jämställda regering. Med finansminister Göran Persson började han sanera statsfinanserna efter 90-talskrisen. I opposition gjorde han upp med Carl Bildts borgerliga regering om två krispaket och medverkade till en blocköverskridande uppgörelse om ett mer robust pensionssystem.
Men vad som kommer att tillmätas störst betydelse är Carlssons insikt om att Berlinmurens fall och Sovjetkommunismens sammanbrott 1989–1991 öppnade ett fönster mot Europa. I tandem med den moderate rivalen Bildt lotsade han in Sverige i EU.
I sin bok resonerar Carlsson öppet kring de utmaningar han mötte. Ibland är han rent av ångerfull. Att han aldrig höll sitt löfte till Anna-Greta Leijon att hon skulle få återkomma till regeringen efter sin avgång som justitieminister i spåren av Ebbe Carlsson-affären plågar honom och han verkar tycka att han gav finansminister Kjell-Olof Feldt väl fria tyglar. Bildt tål han bara inte.
Mest intressant ur ett dagspolitiskt perspektiv är att Ingvar Carlsson ogillar den cementerade blockpolitik som blivit följden av den borgerliga alliansens bildande 2004 och den rödgröna motsvarighet som sänkte Socialdemokraterna i valet 2010. Han har alldeles rätt: detta är ett onaturligt element i Sveriges förhandlingskultur. Carlsson har inte dragit sig för konfrontation, men strävan efter breda och stabila uppgörelser är ett genomgående drag i hans gärning.
Och så är det perspektivet, lätt svindlande. Carlsson började som assistent hos Tage Erlander 1958. Erlander blev hans mentor, Palme hans vän. De styrde Sverige i över 40 år.
Den utåt korrekte Carlsson överraskar med att ibland bli känslosam i Lärdomar. Avsnittet om hur han som 12-åring hittar sin pappa död är gripande. Bara den som i unga år har förlorat en älskad förälder kan förstå:
"På nätterna drömmer jag att han lever. I sömnen drar jag en suck av lättnad, men när jag vaknar griper ångesten om mig. Ensam, förtvivlad och övergiven drar jag täcket över huvudet."
Ingvar Carlsson har som få svenska politiker tagit ansvar för landet. Men han är också partiman ut i fingerspetsarna. Det märks i Lärdomar. Slängarna mot den nuvarande alliansregeringen blir en smula tröttsamma och han undviker att nysta i för Socialdemokraterna besvärande trådar. Håkan Juholt nämns överhuvudtaget inte. När det gäller 1970-talets ekonomisk-politiska felbedömningar, inklusive de ursprungliga idéerna om socialisering via löntagarfonder, har Carlsson tidigare varit självkritisk. I Lärdomar figurerar sådant mest i marginalen.
Det är som om Carlsson, lagom till valet, blinkar åt den partivänster som han en gång tillhörde. Aningen häpnadsväckande är hans beskrivning av "den svenska modellens fyra hörnstenar": en stark offentlig sektor, inkomstrelaterade försäkringssystem, generell välfärd och starka fackföreningar. Det är i och för sig korrekt, men han bortser från en avgörande femte komponent: ett konkurrenskraftigt näringsliv, det vill säga en privat produktionsapparat som genererar de resurser som sedan kan fördelas.
I en tid då många politiker är som utstansade ur samma kalla plåt är det emellertid befriande att i Lärdomar möta en grå eminens av kött och blod och med ironisk distans till sig själv. Intrycket förstärks av mina egna kontakter med Carlsson på senare år. Han var till exempel en klippa när jag och Mats Bergstrand redigerade boksviten Sveriges statsministrar under 100 år. Vi författare stod i kö för att intervjua honom. Han ställde alltid upp.
Men framför allt:
Ingvar Carlsson är totalt oförstörd av sina höga positioner. Inga later, inga åthävor. Han är arbetargrabben från Borås som råkade ha makten till låns under ett antal år. Denna genuint demokratiska stil måste imponera även på dem som inte alltid delar hans åsikter.
Vi möttes på Lunds central en morgon häromåret. Han ville äta frukost. Jag föreslog Grand. Carlsson pekade mot Espresso House och dit gick vi. Jag bad honom välja ett ledigt bord och frågade vad han önskade.
"Du", sade han, "jag har aldrig låtit mig bjudas av journalister. Du köper ditt, jag mitt."
Vi ställde oss i kön och jag beställde något för 41 kronor. Killen i kassan undrade om jag hade en krona löst. Jag började gräva i fickorna. Då small det på disken. Det var Ingvar Carlssons hand. Han lyfte på den och där låg ett mynt. Med ett vargleende sade han:
"Du är skyldig mig en spänn."
Det är jag fortfarande.
Vid närmare eftertanke är vi alla skyldiga honom lite mer än så, Sveriges Harry Truman.

Mer att läsa

Lärdomar. Personliga och politiska (Norstedts) av Ingvar Carlsson med Stina Jofs.
Truman (Simon & Schuster) av David McCullough.
Sveriges statsministrar under 100 år (Albert Bonniers Förlag) red. Mats Bergstrand & Per T Ohlsson
Gå till toppen