Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

SM i ordvitsar – jakten på det perfekta skämtet

I kväll avgörs SM i ordvitsar i Malmö. Som uppvärmning: Sydsvenskan kämpar med humor, skamkänslor och regionalism i jakten på det perfekta skämtet.

En gång intervjuades sportkommentatorn Arne Hegerfors, född och uppvuxen i Göteborg. Han fick frågor om sin fallenhet för att vitsa under referaten, och fick dessutom i uppdrag att betygsätta några vitsar på skalan ett till fem. Som den här:
”Jag jobbar i kryddbutik.”
”Jaså, hur mycket tjänar du där?”
”Trettio kronor i timjan.”
Arne Hegerfors avkunnade sin dom:
– Den är riktigt bra. Det är en femma.
Allt i svenska folkets förhållande till den billiga vitsen finns samlad i den händelsen. Vitsen i sig är usel. Och Arne Hegerfors tycker att den bör betygsättas med en femma.
Denna kulturyttring är alltså behäftad med en ovanlig egenskap: Uselhet är kvalitet. Det tycker i alla fall före detta fotbollsspelaren Glenn Hysén, i dag känd som sportkommentator och twittrare och offentlig person i största allmänhet.
– Med ordvitsar är det så, absolut. Ju sämre desto bättre.
För en tid sedan twittrade Glenn Hysén i den genren:
– Jag hörde att du var i Afrika på semestern. Vilket land besökte du då?
– Det Angola inte dig!
***
Glenn Hysén är pappa till tre fotbollsspelande söner. Tobias spelar i Shanghai i Kina, och är kanske mest känd som landslagsspelare och tidigare lagkapten i IFK Göteborg. Hans lillebror Anton Hysén kom ut som homosexuell för några år sedan, stöttad av sin pappa.
Men tro inte att Anton slipper farsans humor för det.
När Sverige spelade landskamp mot Finland, och gjorde många mål, twittrade Glenn Hysén:
”Finland måste ju vara något för Anton, de släpper ju verkligen till där bak!”
– Han tyckte den var hur rolig som helst. Så där håller vi alltid på i familjen, skrockar Glenn Hysén när jag når honom på telefon strax före ett ”Let’s Dance”-pass.
– Och AIK-fansen hade en bra när Anton kom ut, det här kan vissa tycka är rått, men jag tar den ändå, säger Glenn och börjar sjunga:
– ”Vem har nummer sju i Göteborg? Vem har nummer sju i Göteborg? Hans farsa heter Glenn, hans brorsa suger lem, vem har nummer sju i Göteborg?”… Haha. Man kan ju inte bli förbannad på det. Det var ju jävligt rolig! Jag vill kunna skämta om allt. Dvärgar, halta och lytta. Att jag driver med dem betyder ju inte att jag tycker illa om dem, säger Glenn Hysén.
Jag vill i detta läge bjuda tillbaka, så jag berättar en variant på ”kom nu ketchup, så går vi”-historien. Nämligen den här:
Det var tre lesbiska kikärter som gick över vägen…
(Här måste jag pausa lite, så att Glenn Hysén hinner garva färdigt åt upplägget.)
…och så blev två av dem överkörda. Då sa den tredje: kom nu, hummus, så går vi.
Glenn Hysén skrattar så att han nästan får lägga ifrån sig telefonen, men kontrar sedan blixtsnabbt:
Det var en dam som kom in i en butik och bad om att få köpa ett knippe persilja. ”Men det går inte, detta är ju en sexshop”, sa expediten. ”Aha! Men dill då …?”
Lite skabröst ska det gärna vara, som synes. Men det måste inte vara det. Språket är alltid kärnan. Ordval, betoningar, dubbla betydelser. Glenn Hysén tror att staden Göteborgs kultur passar särskilt bra för detta.
– Om du jämför med Stockholm så är det mer laid back. När jag är i Stockholm och ser folk som springer för att hinna med ett tunnelbanetåg när det kommer tre på sju minuter… Alla ska med det första. Gudars. Det blir ingen luft över för att prata med varann då!
Den analysen låter rimlig. Slutsatsen kan bara bli en: vi måste åka till Göteborg för att undersöka fenomenet på ort och ställe.
En hysénare till bara:
Vet du hur man visste att det var stockholmare i besättningen på regalskeppet Vasa när de hittade det? Det fanns ju bara en massa döskallar ombord!
***
På en sportbar på Göteborgs central möter vi fyra kompisar, Sebastian Hess, Erik Jensen, Petter Pettersson och Thomas Jansson, vars hängivenhet inför den goda dåliga vitsen är något alldeles extra.
Erik Jensen kan läsa tidningen på mobilen på väg till jobbet, se en rubrik, och känna att det bara måste finnas en ordvits där någonstans. Och så ger han sig en tidsgräns: innan han hoppar av spårvagnen ska han ha knäckt det.
– Det är lite som korsord eller sudoku. En intellektuell övning, säger Thomas Jansson.
Och så kommer den perfekta stormen:
”Det ryktas om att Veronica Maggio är på tok för dyr för att bokas till årets kulturkalas. I stället planerar man att försöka Leasa Nilsson.”
”Det här med att folk inte får sitta kvar på tåget utan biljett beror sannolikt på SJ:s ökade avkastningskrav.”
”Hur man ska få bukt med godismissbruket? Tja, kanske nån konditor kan ta fram en sockerlag?”
”Tänkte att jag skulle försöka gissa hur GB:s och Triumfs ekonomiska resultat kommer att bli i sommar – men inser att jag är ingen mästare på att sia glass.”
Thomas Jansson förser mig med en hel lista, där vitsarna är ordnade tematiskt. Under vinjetten ”Knutby” finns till exempel:
”Vad heter ölet som ska börja produceras i Knutby? Kristi Brewed!”
De fyra tycker särskilt mycket om när ordvitsarna uppstår organiskt. En situation föder något, någon säger något, och så hakar man i varandra tills det tar stopp – som ett battle mellan rimmande rappare. En särskild skönhet finns också i vitsar som är så skruvade eller kopplade till en enskild händelse att man nästan säkert vet att de aldrig kan användas igen.
Tidningen Göteborgs-Posten har tagit ett långtgående ansvar för att bevara och utveckla ordvitsandet. I stora läsartävlingar har göteborgarna röstat om lämpliga vitsiga benämningar på olika byggnader och platser i staden.
Kyrkan på Heden: Hedendomen.
Den företagssponsrade skridskodammen i Bältesspännarparken: Sponsringen.
Elverkets pampiga huvudbyggnad: Ellysepalatset.
Den lätt penisliknande byggnaden vid älven: Vattenståndet.
Tv-huset: Synvillan.
Scandinavium: Kålleseum.
Och så vidare i oändlighet.
För en göteborgare är vitsförståelsen närmast ett obligatorium. Jag minns med viss häpenhet ett inköp i en göteborgsk närbutik – min vän och jag diskuterade intensivt, och jag vevade så mycket med en burk bakpulver att jag glömde ställa ner den på varubandet, och alltså nästan råkade snatta den.
– Förlåt, sa jag till den uttråkade nittonåringen som satt i kassan.
Han tittade på burken och suckade.
– Du hade la inga bak-tankar med det, sa han sedan, utan att dra på munnen en millimeter.
Han insåg väl att det var hans göteborgskt medborgerliga plikt. Vitsläge uppstod. Han hade ett ansvar att förvalta det.
***
Men vad är hönan och vad är ägget? Finns det en rasbiologisk förklaring? Är vitsen ett utskott på ett göteborgskt DNA? Redan Hasseåtage försökte reda ut det där, genom en sketch i ”Gula hund” för prick femtio år sedan, där en familj försöker integrera sig i Sverige genom att gå igenom mänsklighetens särarter, med följande dialog:
– Hur äro då negrerna?
– Negern är en jovialisk typ och berättar gärna vitsar.
– Nej! Det är ju göteborgarna! Ska det vara så förbannat svårt att skilja på en neger och en göteborgare plötsligt här?
Serieexperten Sture Hegerfors – ja, han är Arnes bror – har fascinerats av den särskilda göteborgshumorn genom generationerna. Han har dessutom haft en alldeles särskild utsiktspunkt. Som tecknare av den dagliga enrutingen P.S. i Göteborgs-Posten litar han på ett kontinuerligt inflöde av vitsidéer från göteborgarna.
– Folk brukar ringa mig efter lunch. De har fått till något kul, och så har kompisarna sagt åt dem att ringa mig, säger Sture Hegerfors.
Sedan uppstår nästan alltid en vitscirkel. En eller två månader efter publicering ringer det ofta någon läsare som tror att han eller hon har kommit på skämtet själv.
– En lyckad vits kommer alltid tillbaka. Så har det varit under alla mina fyrtio år.
Han orienterar vant om den göteborgska kulturhistorien: revykungen Axel Engdahl som drev Folkteatern på sin tid och kunde bygga hela föreställningar på vitsar. Hagge Geigerts tidiga revyer, och så Sten-Åke Cederhök på Liseberg förstås, i sällskap med Laila Westersund och Sonya Hedenbratt.
Men först och främst: fotografen Aron Jonason. Vid ett tillfälle porträtterande han kung Oscar II, och använde blixt.
”Det var väldigt vad Jonason blixtrar mycket!”, sa kungen. ”Ja, blixtrar den ene så åskar den andre”, svarade Jonason blixtsnabbt.
– Jag tror att göteborgare är extra bra på att klara spontanvitsen, men detta med att döpa byggnader och platser, det fungerar inte riktigt längre. Om det blir för konstruerat blir det för dumt, och då får det inget fäste. Det måste helst uppstå organiskt.
Sture Hegerfors gillar annars långsökta konstruerade vitsar. Helt enligt modellen att en riktigt bra vits lika gärna möts med en suck som ett skratt, eller till och med godmodigt buas ut.
– Att bua uppskattande, det gör man ju på studentspexen i både Göteborg och Lund. Var det varmt i New York? Ja, rena Manhettan. Visst har Evert Taube skrivit en visa om japansk mat? Ja, Sushimrande var aldrig havet.
Sture Hegerfors har dock höga krav på att vitsen ska fungera i skrift, och den där sushin är väl kanske på gränsen.
– Det ska vara glasklart. Risken är att vitsblinda människor blir förbryllade annars.
***
Anna Charlotta Gunnarson, journalist och författare och tv-personlighet, aktuell med en bok om svensk popmusik, har en särskild fallenhet för ordvitsar.
– Jag vet inte om jag tycker att det är så roligt alla gånger. Jag tycker mest att det är lätt. Jag ”ser” dem bara. Som ett mönster. Det är så självklart, så fruktansvärt lätt, att koppla ihop ord. Jag är väl associativ, och nästan all humor bygger ju på det.
Ordkoppling kan vara lite som en bildgåta, där man i ett hav av olikfärgade prickar ska identifiera konturerna av ett djur eller en form. För Anna Charlotta Gunnarson var korsord aldrig särskilt roliga, inte förrän diagonalkorsorden kom, och man skulle hitta ord som slingrade sig fram i ett rutmönster av bokstäver.
Kanske kan den här talangen vara besläktad med det som kallas synestesi, föreslår Anna Charlotta Gunnarson. Synestesi är ett neurologiskt tillstånd där hjärnan spelar vår perception ett spratt – upplevelser ger "fel" signaler. Detta kopplas ibland till en särskild fallenhet för att kategorisera ord, ofta i färger. Musikern Annika Norlin har berättat om sin synestesi, som gör det näst intill omöjligt för henne att skriva sångtexter om de inte färgmässigt harmonierar inne i hennes huvud. (Denna artikels författare lider, eller berikas, av en variant av synestesi där nästan varje ord i världen, oavsett språk, kan knytas till en gest eller en rörelse. Som ett automatiskt genererat teckenspråk, som skapar en visuell upplevelse av ord.)
Anna Charlotta Gunnarson har, som så många andra, gjort observationen att ordvitsen är vanligare bland män än bland kvinnor.
– För vissa verkar det vara ett nästan tvångsmässigt beteende. Varenda grej ska böjas till. Det finns någon självhävdelse i det också, att man ska köra ett spår i botten, och duellera tills vitsarna garanterat är slut.
Kanske är detta en klassisk manlig disciplin: att gömma sig bakom humor, och samtidigt ta plats. Att vara go och härlig och omtyckt, men inte blotta sig.
Anna Charlotta Gunnarson har fått en inbjudan att tävla i ordvits-SM, men tackat nej. Hon vill inte förbereda sig nämligen, och tycker att hela grejen faller då.
– Jag har en massa outtalade regler i huvudet för hur ordvitsande ska gå till, inser jag. Man ska helst komma på dem i stunden, och sedan är de borta för alltid. Och reaktionen ska inte bli gapskratt, det ska helst bli så att folk himlar med ögonen och stönar. Man vill åt en sorts … komplicerad dålighet.
Och så finns det förstås gränser. Men var går de egentligen, gränserna?
För en tid sedan fick kompositörorganisationen Stim en ny ledning. En person som heter Woodcock blev uppflyttad, och ersattes av en person som heter Dicksved.
– Det där var ju bara för roligt. De namnen ihop, så fruktansvärt osannolikt roligt. Men kan man skoja med folk för vad de heter? Jag vill inte råka kränka någon. Men det där alltså … det var ju bara för bra.
Vi pratar en stund om journalistisk vitsighet också, och hur det aldrig riktigt har fått fäste i svensk presstradition – åtminstone inte på samma sätt som i England, där den begåvade vitsen alltid vinner i en diskussion om hur en nyhet ska rubriceras. Under Sven-Göran Erikssons tid som förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget föddes klassiker som ”Sven is from heaven”, och vid Englands seger över Tyskland på bortaplan: ”Don’t mention the score” – en allusion på ett klassiskt ”Pang i bygget”-avsnitt där John Cleeses huvudperson Basil Fawlty desperat försöker låta bli att nämna kriget då han får tyska gäster på sitt hotell.
Anna Charlotta Gunnarson har dock ett nyligt exempel på en ordvits i svensk press som hon blev mycket förtjust i. Den engelska prinsessan Kate Middletons syster råkar heta Pippa. Hon åkte Vasaloppet för två år sedan, liksom vår kung.
Dagens Nyheter kunde inte låta bli att rubricera: ”Pippa snabbare än kungen”.
***
Under den här veckan har deltävlingarna i ordvits-SM avgjorts i Stockholm, Göteborg och Helsingborg. I kväll är det final på biografen Spegeln i Malmö. Först är det freestyle – två minuter för var och en av de sju finalisterna, på vilket tema som helst. Sedan en bildutmaning där två tävlande ställs mot varann tills någon snubblar. Till sist final mellan de två bästa.
Och visst kan man tävla i vitsar, eller forska i dem, eller systematisera dem, eller samla dem. Men kanske är det precis så här enkelt: Att mötas i en ordvits är att inte göra sig till. Som att träffa vänner på Ikea eller McDonald’s, lika trötta och orakade och med lika många ketchupkladdiga barn i släptåg, att titta på varann med värme och förståelse:
Vi sitter fast i det här livet tillsammans. Vi får försöka stå ut.
#
Vilket skämt är tidernas roligaste enligt dig? Tipsa och motivera nedan!

Missförståndet bakom vitsen

Alla har hört den: ”Två tomater gick över vägen. Den ena kom på efterkälken och blev överkörd. Då sa den andra: kom ketchup, så går vi.”
Den är inte jätterolig, men ändå lite roligare på engelska, där den innehåller en ”riktig” ordvits. För till den som hamnar efter säger man ju ”come on, catch up”, alltså ungefär ”kom ikapp nu då”. Och catch up låter nästan som ketchup.
Vi har alltså översatt en ordvits, utan att översätta själva vitsen, och gjort den till en av våra mest spridda roliga historier. Grattis, Sverige.
Desto roligare är den lite nyare skolbarnsvarianten som fångar ett samtida ungdomsspråk: ”En röd och en grön tomat gick över vägen. Den gröna blev överkörd. Då sa den röda: Meh! Så himla omoget!”

Ordvitsar i urval

1. Olle ville köpa en fönsterruta.”Vill ni ha den inslagen?” ”Nej tack, en sån har jag redan.”

2. ”Vad tycker du om Khomeini?” ”Ayatollan ente.”

3. ”E hon mödom?” ”Nä, hon e ente mö dommare än nån annan.”

4. Bananfröken till sina elever: Tyst i klasen!

5. ”Jag har läst mycket kommunistisk teori på sistone.” ”Jaså? Det Marx inte.”

6. En engelsman sitter på ett tåg med två skåningar. Engelsmannen: ”What a handsome face!” Skåningen: ”Nä, det va jag.”

7. ”Vem var antikens sämste bilförare?” ”Orfeus, för han var nere i Eurydike.”

8. ”Hur vet du att gäddan vägde 10 kilo?” ”Jo, det kom en våg just då.”

9. Katt åt träd. Dog på stubben.

10. ”Varför fick björnen sova ute hela vintern?” ”Han hade tappat sitt ID-kort.”

11. ”Hänger du med och snor äpplen?” ”Nej, jag pallar inte.”

12. ”Hur ser man att en bil är från Jamaica?” ”På reggaestreringsskylten.”

13. ”Vad heter det ryska nattflyget?” ”Sov-jet.”

14. "Varifrån får Carl XVI Gustaf sin fiske-utrusting?" "Från en kunglig håv-leverantör."

Gå till toppen