Jag ser ett CNN-reportage om MS-sjuka 41-åriga Annette Fredskov från Næstved. Hon sprang 366 maraton på 365 dagar. Totalt blev det 15 442 kilometer under året, och hon slet ut 20 par löparskor under de maratonsträckor som i genomsnitt tillryggalades på 4 timmar och 58 minuter.

”Jag lärde mig att jag kan göra vad som helst som jag har bestämt mig för, bara det är viktigt för mig”, säger hon.

Annette Fredskovs nästa utmaning är att springa fem maraton på 48 timmar.

Jag ser dokumentären ”Löparnas ultimata utmaning” om de människor som springer (eller linkar fram) i The 4 Deserts Race. Det är fyra ultramaratonlopp genom fyra öknar. Etapper på upp till 99 kilometer i intensiv ökenhetta (och kyla).

Det är vansinnigt.

Det är skavsår och kräkningar och lidande. Löparna måste övervinna både yttre och inre hinder.

”Så här tänker jag mig helvetet”, säger en kvinnlig deltagare.

En 31-årig man dör i Gobiöknen.

Jag kan verkligen inte förstå. Och ändå är det så ändlöst fascinerande. Varför gör de det här? Varför utsätta sig för smärta och plåga?

Människors drivkrafter är något av det mest intressanta som finns. Att testa sina gränser, att pressa sig mot smärtgränsen – så långt är jag med. Det kan ge en kick. Men inte någonstans i dokumentären om ultralöparna eller i inslaget om maratonkvinnan får jag ett ordentligt svar på frågan om varför de gått ÖVER gränsen.

Kanske hade mänskligheten inte utvecklats utan dessa människor som verkar programmerade att göra vad som helst ”för att se om det går”.

Går jag till mig själv så handlar fysisk aktivitet om att må bra, vara frisk och glad, kanske leva längre. Se lite snyggare ut. Gärna vinna eller slå mitt rekord.

Men på liv och död? Näe.