Karen Blixen blickar ut över Caféteatrets foajé. Svart byxdress och turban, cigarett mellan magra fingrar. Infallna kinder och lysande ögon gör konstnären som tidigare hette Claus Beck-Nielsen kusligt lik nationalikonen på äldre dagar, härjad av syfilis eller anorexi.

Nyss rullades samma konstnärs kropp, naken och ihopkrupen i en glasmonter, in i foajén för beskådan, sedan ut igen. Karen Blixen-inkarnationen säger nu att mannen är ett ofullständigt väsen. Men med Claus Beck-Nielsens lekamen som konstnärligt material ska hon försöka skapa ett nytt kön. En framtidsgestalt.

Nielsen har arbetat med identitetsfrågor i över tio år. 2001 dödförklarade han sig själv och ville därefter bara leva vidare som representant för sitt gamla jag, eller ledare för konstprojektet Das Beckwerk. 2010 arrangerade han sin egen begravning. Föreställningen ”Transformatoren” är en återuppståndelse på scenen.

En spänd publik följer Blixengestalten in i salongen. Det råder en förväntan. De där ögonen, den där kroppen skulle kunna göra vad som helst. De tillhör någon som skrattar döden i ansiktet.

Ur en sjö på golvet i det djupa scenrummet kravlar en ödlelik varelse fram mot oss på första raden. Nielsen kränger på sig en svart fågelkostym och blir till en kraxande Medea som gör utfall mot publiken och sedan kysser sina barn godnatt för sista gången. Tar en dödsdansande Ofelias gestalt i utsökta balettrörelser. Gör sin mimik till Michael Jackson och framför en sorglig cover av ”Bad”.

Det ska handla om sökande efter ett nytt och bättre kön, ett kön som kan älska hela världen, som Nielsen sjunger. Men det könsöverskridande uttrycket finns där redan från början, och genomgår ingen egentlig förändring under föreställningens gång. Kanske är frågeställningen om mannen som ett ofullständigt kön mer intressant i en dansk kontext, där det pratas om en feminism som gått för långt och ett behov av manskampsdagar?

Det intressanta blir istället sökandet efter ett sätt att överhuvudtaget befinna sig i världen, att förhålla sig till dess orimlighet och ondska.

Nielsens/Blixens svar blir en rasande Antigone i genomskinlig plastrock. I hennes motstånd mot kung Kreons lagar hittar de hopp.

”Transformatoren” är både performance och ljudkonstverk, men det Claus Beck-Nielsen framför allt gör är att skapa bilder med sin kropp, bilder som bränner fast på näthinnan.

Antigone som feministisk ikon, lika stark som kroppen är bräcklig, är en sådan oförglömlig bild. Hon reser sig ur Thebes aska, kopplar in en sladd i sin gitarr och sjunger en råare version av ”Bad” – för alla olydiga, modiga och radikala, oavsett kön.