Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Patrik Svensson: Ett hatbrott är ett hatbrott även om man kallar det konst

När upphörde Dan Park att vara konstnär? 
Kanske var det för två år sedan när han dömdes för hets mot folkgrupp vid tingsrätten i Lund. Kanske var det då den rikskände affischrasisten från Malmö överskred gränsen och förlorade den autonoma frihet som konsten annars ofta vill ge sig själv.

Det är i alla fall talande hur tyst det varit från konstvärldens håll när Dan Park nu åter igen åtalats för hets mot folkgrupp och dessutom sitter häktad på grund av risken för nya brott.
Det är lätt att glömma att Dan Park länge faktiskt var en rätt omsusad och på sina håll hyllad gatukonstnär. Han kallades provokatör och enfant terrible. Det gjordes en dokumentärfilm som följde honom på hans upptåg i Malmö, den hette såklart ”Provokatören” och det låg knappast något fördömande i den titeln. Bokbål Förlag gav ut en bok med hans verk. Den hade den lite mysigt provocerande titeln ”Sieg” och var formgiven av en elev vid Konstfack och släpptes vid en releasefest i Konstfacks lokaler. ”Denna bok vill varken vara en vanhelgande eller en ställningstagande sådan”, sa förlagschefen Lili von Wallenstein vid festen. ”Den vill endast vara ett försök att berätta om en generation som deformerades av ironin”.
Det var snömos förstås. Aningslöst på gränsen till korkat. Och det var samtidigt en lärorik illustration av hur konstvärlden i sin iver att stå fri och vara angelägen och utmanande ibland blir helt blind för vad den egentligen har att göra med.
För vad är det Dan Park sysslat med? Han har satt upp hakkors och zyklon b-burkar utanför synagogan. Han har gjort en affisch med titeln ”Kulturberikad” som föreställer ett gäng halvnakna afrikanska män som med facklor i händerna härjar i ”Kvarteret Negern”. Han har gjort bilder där en figur står och stampar en man med skägg och turban i huvudet och vrålar ”Die you fucking pedhofile” (sic!). Han har på bloggar varvat sina bilder med grovt rasistiska haranger och det vanliga kvidandet om att man inte får säga som det är i det ”Sverige där politisk korrekthet är lag”.
Han har blivit en hjälte bland Sveriges nazister. Hyllad och älskad på deras största sajter. En kärlek han återbördat genom att själv vara aktiv på samma sajters forum med uppskattande tillrop och ihärdiga försök att kränga sina alster.
Man kan tycka att det är en smula genant att det krävdes en fällande dom för hets mot folkgrupp för att delar av konstvärlden skulle förstå vad de egentligen hade för ögonen. Och man kan tycka att det är lite besvärande att hyllningskörens kovändning skett i absolut tysthet.
Kanske beror det på att saken i grund och botten är nästan löjligt enkel. Jo, konsten ska vara fri, men konsten har alltid också ett uppsåt och om detta uppsåt bryter mot lagen är konstnären liksom vilken annan medborgare som helst naturligtvis ansvarig för sina handlingar.
Förhoppningsvis är beslutet att hålla Dan Park häktad ett tecken på att rättsväsendet idag tar hets- och hatbrotten på åtminstone lite större allvar än tidigare. Frågan är om konstvärlden också gör det.
Gå till toppen