Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per Svensson: Ingvar Carlsson var av den bästa sorten – grå

Lärdomar – personliga och politiska. Norstedts.

När jag gick i åttan i Näsbydalskolan i Täby var jag prao, eller som det hette då pryo, på utbildningsdepartementet.
Jag kommer ihåg mörka morgonpromenader genom Gamla Stan med snabb frukostfika på ett kafé jag tror hette Schweizerkonditoriet. Jag minns också att jag fick lära mig begrepp som ”föredragning” och ”registrator” och en dag fick sitta på ministerns kontor. Han hette Ingvar Carlsson.
Det här var länge sedan, fyrtiofyra år eller så, men den drygt 35-årige Carlsson var redan då en politisk veteran, på väg att gråna i rikets tjänst.
I höst fyller han åttio år. Det kan man inte tro när man tittar på omslagsbilden till den slanka kombinerade memoar- och tankebok han i dag ger ut. Carlsson ser ut att fortfarande när som helst kunna sätta tänderna i en departementspromemoria eller en regeringskris. Intrycket av tidlöshet förstärks av färgställningen; femtio nyanser av grått.
Det är så Ingvar Carlsson alltid har framställts. Pålitligt grå. Det är därför han i dag är Sveriges mest respekterade och omtyckta (ex)politiker. Jag delar den värderingen. Om Sverige drabbades av en akut livshotande kris skulle jag vilja att det var en politiker med Ingvar Carlssons kvaliteter som hade det yttersta ansvaret i Rosenbad: Genomhederlig och pragmatisk, aldrig vacklande i sina grundvärderingar, men ändå inte främmande för att offra en eller annan bonde om partiet kräver det.
Övertygade realister är de bästa politikerna. Kompromisslösa idealister bör helst hållas borta från makten. I dag framstår inte just det som alltför svårgörligt. Tvärtom. I dag har vi fått en politisk kultur vars grundläggande bud är: Låt aldrig dina grundvärderingar bli viktigare än opinionssiffrorna! Det är för all del pragmatiskt, men det rör sig om ett annat slags pragmatism än den Ingvar Carlsson personifierar.
Hans nya bok, en pendang till de två politiska självbiografier han gav ut kring millennieskiftet, är en dubbel läsupplevelse. De mer dagspolitiskt didaktiska partierna (mer eller mindre underförstått riktade till yngre partivänner) kan kännas både förnumstiga och förutsägbara, lite av typen: Det regnar i Reinfeldts Europa.
De personliga minnesbilderna, särskilt från barn- och ungdomen, är i gengäld fantastiska; gripande, rörande, tänkvärda.
En av Ingvar Carlssons stora politiska tillgångar är just hans biografi. Född i ett arbetarhem i Borås, faderlös som tonåring, med en mor som städade trappor för att han skulle kunna få sina tänder reglerade, med en bildningsgång som krävde att han från tidiga år varvade yrkesarbete med disciplinerade studier, har Ingvar Carlsson fullständig trovärdighet när han lyfter fram den svenska arbetarrörelsens och det svenska folkhemsprojektets triumfer, och dess klassiska moral: ”Gör din plikt! Kräv din rätt!”
Han är inte lika övertygande i sina försök att intala sig själv och andra att den politiska kampen nu som då står mellan en socialdemokrati som värnar det anständiga samhället och en borgerlighet som gör allt för att riva det.
Sanningen är ju att kampen i dag snarast står mellan politiker från partier så klonade på varandra att ”duellerna” i Agenda eller Aktuellt kan få en att associera till daggmaskarnas sexliv. Denna, ska vi kalla det hermafroditisering av politiken (daggmaskar har både ägg och spermier) utgör ett inte försumbart hot mot det demokratiska systemet.
Man blir därför lätt nostalgisk när man läser Carlssons skildringar av en svunnen tids politiska liv. Det finns en underbar scen där statsminister Tage Erlander i strumplästen på sitt tjänsterum förbannar en stor bandspelare som han inte får igång. Han kallar in den ene av sina två tjänstemän, den helt nyanställde 23-åringen Ingvar Carlsson. Den andre är den 31-årige Olof Palme.
– Det är ingen idé att be Olof om hjälp. Han begriper sig ännu mindre än jag på sådana här moderna maskiner, säger Erlander. Jag hoppas vi har rekryterat ett tekniskt geni från Borås som kan få det här vidundret att fungera.
Men inte heller Carlsson var någon framstående bandspelarmaskinist. Och utöver dessa tre akademiker bestod statsrådsberedningen vid denna tid bara av en sekreterare och en vaktmästare (som kanske hade kafferast när krisen uppstod?).
Det senaste tekniska geniet från Borås i statsrådsberedningen bör ha varit Per Schlingmann. Men då handlade det om en helt annan, men odiskutabel, teknisk kompetens.
Det är kanske det som är den stora skillnaden mellan nu och då, att det inte längre finns någon plats för de tekniskt inkompetenta? Det mest häpnadsväckande i Ingvar Carlssons skildring av sin egen och sina föregångares politiska liv är hur mycket tid och intresse de ägnade åt samtal, litteratur, teater, musik.
Hur hann de då analysera de senaste Demoskopsiffrorna? Ett mysterium.
Gå till toppen