Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Göran Bengtsson: Låt staden grönska!

Om vi inte tänker om riskerar grönområdena i våra städer att vara ett minne blott om trettio år, skriver professor Göran Bengtsson.

Folkparen i Lund blev benådad.Bild: Fredrik Jalhed
Rotlöst. Ordet förenar konsekvenserna av urbanisering och den intensifierade likvidering av de offentliga gröna rummen i den moderna förtätningsorten. Urbaniseringen flyttade redan på 1800-talet människor till tätorten, men deras kulturarv, tätt sammanflätat med naturmiljön i det gamla kulturlandskapet, blev lämnat i ett virtuellt moln, i väntan på att någon ska förstå hur det förankras i den urbana miljön.
Under tiden decimeras ankringsplatserna, de gröna och blå öarna och korridorerna av ekologisk infrastruktur. För varje decennium sedan 1970-talet har 10–20 procent av större tätorters grönyta försvunnit. Fortsätter förtätningen som hittills, kommer gemensamma grönområden i tillväxtorternas centrala delar att vara utplånade om 30–40 år och det gröna förvisat till tak, husväggar, golfbanor, nedlagda soptippar och avloppsdammar. I synnerhet de sydvästskånska tätorterna har blivit nakna och 2005 var inte ens 10 procent av marken i Trelleborg, Staffanstorp och Lund grönområde.
Det är som om stadskulturens formgivare fortfarande lever i det linneanska arvets föreställningsvärld, där naturens skönhetsvärden realiseras först i det ögonblick stadens borgare tämjer och arrangerar den vilda naturen utanför staden till ett eventreducerat parklandskap. Men mötet mellan natur och kultur kan precis lika gärna ske i det urbana landskapet. Den obarmhärtigt klarsynte amerikanske sociologen och konsthistorikern Lewis Mumford fångar i boken ”Stadskultur” (1942) med några få ord konsekvenserna av separationen av den urbana människan från naturmiljön: ”När stenläggningen breder ut sig, flyttas naturen längre bort, hela livsrutinen skiljes ännu fullständigare från jorden, från den synbara närvaron av liv, växande och avtyning, födelse och död.”
Det är genom att kulturlandskapet flyttas in och vårdas i den urbana miljön, som tätorten får nyckeln till mångfaldens formspråk. Naturen är inte bara kulturhistoriens outtömliga skönhetsreservoar utan också stödet och inspirationskällan för det mänskliga form- och innehållsspråk, som tätorten kan gestaltas med i 2000-talets uppväxling till hållbar utveckling.
I det sydskånska slättlandskapets vindpinade åkeröken är grönområdena också lungor av ekologisk infrastruktur, hälsa och rekreation, sociala mötesplatser, en modern agora och en oas för tystnad och eftertanke. Ändå är dessa hårt trängda. Mellan 2000 och 2005, då SCB gjorde sin senaste mätning, utmärkte sig Malmö som den av landets tio befolkningsrikaste tätorter med både den lägsta andelen grönyta per invånare och den största minskningen av grönska. I Lund är inte ens parkerna, till exempel Sankt Lars, Danska parken, Borgarparken, Folkparken, fredade från förtätningsmytens schaktmaskiner.
Men med våren kommer kanske ljuset också till Lunds parker. I förra veckan bestämde sig nämligen allianspartierna för att benåda Folkparken, förhoppningsvis för gott, och i går dryftades i kommunfullmäktige socialdemokraternas motion om bättre skydd för stadens parker. Kan detta månne tolkas som embryot till en synvända på urban natur, där underskottet på grönområden ges en lika stor framtoning som det på bostäder?
Gå till toppen