Inpå livet

Fejden kring arvet efter morfadern slog sönder släktens gemenskap

I dag sänds sista delen av tv-serien ”Tjockare än vatten”, om en vecka tar danska serien ”Arvingarna” vid. Sällan utsätts familjerelationerna för så mycket påfrestningar som vid dödsfall – och arvskiften. Det här är Petras berättelse om en släktfejd som förstört allt.

”Arvsfejden har gjort att jag har förlorat kontakten med nästan alla mina släktingar. Men också att jag inte längre har samma länk till mitt ursprung”, säger Petra.Bild: Julia Lindemalm
Hon minns dem så väl, loven på släktgården. Jularna när de åkte släde till kyrkan. Somrarnas lek med dussintalet kusiner. Gemensamma middagar i det gröna, morbröder och mostrar som hjälptes åt att måla fönstren på huset morfar en gång byggt.
– Pengar tar verkligen fram det sämsta hos människan. Det hela är så fruktansvärt tragiskt, säger 33-åriga Petra.
Gården finns kvar. Övergiven, möglig och rivningsfärdig. För tio år sedan var den värd en del. I dag är det bara åkrarna och skogen intill som fortfarande har ett riktigt ekonomiskt värde.
– Så länge den här släktfejden pågår är allt låst. För att agera eller fatta beslut krävs allas underskrifter, vilket är en omöjlighet, säger Petra med en tung suck.
Det hela började för tio år sedan när Petras morfar gick bort. Både morföräldrarna och deras sju barn med familjer brukade resa till den gamla gården så ofta de kunde. Morföräldrarna var skilda, men hade fortsatt att mer eller mindre leva tillsammans. Skilsmässan gjorde dock att det var barnen som nu skulle ärva morfaderns besparingar på ett par miljoner, dessutom gården och marken som mormodern avsagt sig, till ett värde av flertalet miljoner.
– Men när bouppteckningen skulle göras fattades 1,7 miljoner på morfars konto. Det visade sig att mormor, som var utsedd att ta hand om morfar när han var sjuk, hade gett pengarna till två av sönerna, mina morbröder, säger Petra.
Hon hade säkerligen gjort det av omsorg, menar Petra, då de båda sönerna har ekonomiska problem.
– Men det var på eget initiativ och genom att förfalska morfars namnunderskrift.
Var det rätt av henne? Orättvist? Förkastligt? Syskonen hamnade i olika läger. I ett slag var de ovänner, de flesta av dem dessutom även med sin mamma.
– Själv tyckte, och tycker, mormor inte att hon har gjort något fel. Men hon är ingen som säger hur hon tänker, allt ska tigas till döds. Sedan länge pågår det en utredning om urkundsförfalskning som aldrig tycks bli färdig.
De saknade miljonerna blev startskottet för en lång härva av konflikter. Orättvisor syskonen upplevt som barn, minnen av att få stå åt sidan, allt blandades in.
– Ett av syskonen började också gräva i allvarliga saker som hon menade hade hänt när de var barn, säger Petra.
Anklagelserna eskalerade. Hårda ord blev till öppna sår.
– Det var jättejobbigt att se hur ledsen mamma blev. Och att höra all skit som drogs fram, också om henne. Man vill ju inte höra sådant om sin mamma.
För Petra och hennes sexton kusiner var det svårt att veta vem de kunde lita på. Självklart stod de alla närmast sin egen förälder, men samtidigt var de själva egentligen inte inblandade. De tyckte ju om varandra, hade lekt ihop om somrarna.
– Plötsligt sågs vi inte överhuvudtaget. Alla traditioner, all gemenskap var borta.
Men för mamman är förlusten ännu större, säger hon. Hon har i dag bara kontakt med en syster. Sin egen mor, Petras mormor, träffar hon inte längre.
– Arvstvisten resulterade i att hon inte bara förlorade sin far utan också sin mor, att hela hennes stora familj som hon alltid har haft splittrades. Och mormor, som brukade fira jul omringad av alla sina barn och barnbarn, sitter nu ensam på julafton.
Hur det ska gå med gården och marken vet ingen. Hälften av syskonen vill sälja, hälften under inga omständigheter. De som vill behålla den har inte råd att köpa ut de andra. Utan allas underskrifter kan inget ske. Petras mamma valde för några år sedan att skänka bort sin del, hon hade inte ekonomiska muskler att betala underhållet för gården.
– Hon ville heller inte ha med de ekonomiska transaktionerna att göra efter att allt blev så smutsigt. Jag tror aldrig att syskonen kommer lösa det här. Egentligen vet de nog inte vad de bråkar om längre, men har det väl gått så här långt är loppet kört.
Ibland tänker hon att hon ändå borde resa dit och plocka med sig någon minnessak. Hus och stall är tömda på värdesaker, men står fulla av dammiga prylar.
– Både konflikten, gården och marken lär väl gå i arv till oss kusiner. Förutom till mig då, men det är lika bra. Det är så otroligt tragiskt, så många har blivit ensamma. Och inte har de fått loss några pengar ens, ironiskt nog. Jag känner med dem, allihop.
Fotnot: Petra heter egentligen något annat.
Läs alla artiklar om: Konflikter vid arv
Gå till toppen