Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Maria Wetterstrand: ”Hur kan allt vara sant samtidigt? Ljuger någon?”

Det spelar ingen roll om det handlar om regering eller opposition. Det går förvånansvärt ofta att hitta någon lämplig statistik att slå i huvudet på motståndaren, oavsett vilken tes som ska bevisas. Förvirringen hos den som lyssnar riskerar bara att öka.
Låt oss titta lite på statistiken om arbetslösheten, den näst viktigaste frågan för väljarna i valet.
Sverige har en ungdomsarbetslöshet på 25 procent. 165 000 personer mellan 15 och 24 år är arbetslösa. 2007-08, före den ekonomiska krisen, låg siffran runt 20 procent. Ungdomsarbetslösheten har alltså stigit.
Detta framhålls ofta av oppositionen, som tycker regeringens politik är att klandra.
Regeringen, däremot, föredrar att mäta på ett annat sätt. Den menar att fler ungdomar har jobb idag än 2006. Det stämmer.
Även sysselsättningsgraden, det vill säga andelen ungdomar som arbetar, har ökat något, om än inom den statistiska felmarginalen. Alltså har regeringens politik varit lyckad, menar alliansen.
Hur kan allt vara sant samtidigt? Ljuger någon?
Nej, ingen ljuger. Det finns fler ungdomar än 2006. Både antalet arbetslösa och antalet som har jobb kan alltså öka samtidigt. Därför är just antalet ett dåligt mått på läget på arbetsmarknaden. Vanligen används det inte alls.
Istället mäts de två andra sakerna som nämns ovan.
Å ena sidan mäts andelen arbetslösa i förhållande till den totala arbetskraften i åldersgruppen. Där räknas inte gymnasieelever eller studenter in, om dessa inte har eller söker jobb.
Å andra sidan mäts sysselsättningsgraden, det vill säga hur stor andel av den totala åldersgruppen som jobbar. I den totalen finns alla gymnasieelever och studenter med.
Arbetslösheten kan stiga samtidigt som sysselsättningsgraden ökar. Om fler heltidsstudenter skriver in sig på arbetsförmedlingen för att söka extrajobb så ökar arbetslösheten, men sysselsättningsgraden påverkas inte, eftersom dessa fortfarande inte jobbar. Om fler ungdomar har jobb, men det samtidigt är fler studenter som anmäler sig som arbetssökande, så ökar sysselsättningsgraden, men arbetslösheten kan ändå stiga.
För att analysera arbetsmarknadsläget behöver vi se på både arbetslöshet och sysselsättningsgrad. Och gärna andra fakta. Hur många av dem som jobbar skulle egentligen vilja jobba mer än idag? Hur många saknar rätt kompetens? Hur många företag hittar inte rätt arbetskraft? Hur är utbildningarna anpassade efter arbetsmarknadens behov?
Och mest intressant: Vad kan riksdag, kommuner, företag och utbildningsväsende göra som påverkar utvecklingen?
Här vill jag se diskussionernas fokus under valrörelsen. Det råder trots allt ingen tvekan om att för många ungdomar är arbetslösa.
När viktiga politiska frågor fastnar i att två sidor slår varandra i huvudet med olika delar av tillgänglig statistik så förlorar väljarna. Alla vill inte sitta med Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning i knät för att kunna hänga med i valdebatterna.
Maria Wetterstrand är fri grön debattör, tidigare språkrör för
Miljöpartiet. Satt i riksdagen i tio år. Född i Eskilstuna och har
en magisterexamen i biologi.
Gå till toppen