Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

”Målet är att få leva som en människa”

När Ahmad Dahash såg båten som skulle ta honom till Europa, var han säker på att han skulle dö.
Men smugglarna vägrade ta honom tillbaka. Antingen fick han åka med båten, eller så fick han simma tillbaka.

Resan till Sverige från Syrien tog över ett år. Nu väntar Ahmad Dahash på uppehållstillstånd, men också på sin fru och sin son.Bild: Bengt Arvidson
Det var mitt i natten utanför Libyens kust. Ahmad Dahash räknade till ungefär 250 personer som trängdes på fiskebåten, tio meter lång och två och en halv meter bred. Smugglarna följde inte med. Istället fick flyktingarna en gps, en mobiltelefon, en stark lampa och ett telefonnummer till italienska kustbevakningen. Smugglarna pekade ut riktningen. När båten hade kommit ut på internationellt vatten skulle flyktingarna ringa och säga att båten höll på att sjunka. Sedan skulle de tända lampan så att kustbevakningen lätt kunde upptäcka dem.
Ahmad Dahash har försökt glömma resan. Han kommer ihåg att han tänkte att han ändå hade varit död en gång – när han gripits av den syriska regimen och kastats i fängelse, och hans familj fick veta att han var död. Inte förrän han lyckades rymma efter tre månader, förstod de att han fortfarande levde.
Han tänkte på sin fru och sin son. De hade stannat kvar i Syrien när han flytt, via Beirut och Kairo till Libyen. Först när han var framme i Tripoli och kunde arbeta ihop pengar till deras resa, kunde familjen återförenas. Men när de förstod att de inte kunde stanna i Libyen heller vägrade hon att följa med på resan över Medelhavet. Alla visste att risken för att dö var stor.
Det tog nästan två dygn att komma till internationellt vatten. Det var omöjligt att röra sig runt på båten. Ombord var familjer, barn, handikappade. Innan de kom till båten hade Ahmad och de andra väntat i ett hus vid kusten i en veckas tid. Smugglarna väntade på att det skulle komma tillräckligt många flyktingar.
Klockan ett på natten ringde flyktingarna till den italienska kustbevakningen.
Fem timmar senare kom kustbevakningens två båtar.
– Efter det långa lidandet och det svåraste lidandet på resan, när vi såg båtarna och att de började ta emot barnen, då tänkte vi att vi hade kommit till paradiset, säger han.
I paradiset, på ön Lampedusa, fanns tv och tidningar. De blev inlåsta i ett stort flyktingläger, och de som vägrade lämna fingeravtryck – det säkraste sättet att få lov att komma vidare från Italien – blev borttransporterade, inlåsta igen och hotade med inlåsning tills de hade lämnat sina fingeravtryck.
Men situationen vände snabbt när flyktingarna började protestera.
– Efter två timmar öppnades dörrarna, polisen vände ryggen till och lät oss gå.
Smugglare vet precis vilka vägar de ska åka genom Europa utan att stöta på gränskontroller. Resan norrut gjorde Ahmad Dahash i en minibuss tillsammans med några andra flyktingar. På vägen till Danmark passerade de Frankrike, Belgien, Holland och Tyskland. I Köpenhamn blev de satta på tåget och fick instruktioner att stiga av efter fyra stationer och ta en taxi till Park Hotell i Arlöv.
Ahmad Dahash lämnade Syrien i september 2012. Han kom till Sverige i november 2013. Nu bor han hos sin bror och väntar på uppehållstillstånd. Men mest väntar han på sin fru och sin son, som har försvunnit någonstans i Turkiet.
– Jag skulle aldrig rekommendera någon att ta den vägen som jag har gjort. Samtidigt tror jag att folk alltid kommer att göra det, säger han. För målet är att få leva som en människa.
Gå till toppen