Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Anders de la Mottes "MemoRandom" är en spänningsroman utan spänning

Anders de la Motte har skrivit en spänningsroman. Tyvärr är den inte särskilt spännande, skriver Åke Leijonhufvud.

Det mest iögonfallande med den bok Anders de la Motte ger ut i dag, spänningsromanen ”MemoRandom”, är att titelsidan kommer först tjugotre sidor in i berättelsen. Det är ett smart drag av förlaget och författaren. De flesta actionfilmer börjar med ett par rafflande sekvenser medan förtexten rullar på först några minuter in i filmen. Genom att på detta sätt härma filmspråket knyts ”MemoRandom” till en omåttligt populär genre.
Boken sägs i fliktexten vara den första i en serie. Enligt samma fliktext är den såld till över tjugo länder. Filmbolaget Lionsgate planerar dessutom en amerikansk tv-serie baserad på samtliga böcker. Det är bara att gratulera författaren till en storkova.
Anders de la Motte är heller ingen duvunge i spänningsgenren. Han är författare till den uppmärksammade ”Geim”-trilogin som snart ska bli film och har tilldelats Svenska Deckarakademins pris för årets debutbok 2010. Till allt annat är han före detta polis och säkerhetschef. Det inger naturligtvis respekt.
Respekten är någonting som läsaren för med sig långt in i läsningen. ”MemoRandom” är en initierad och sakkunnig skildring från Stockholms undre värld, om nu en sådan mossig beteckning kan användas på en kriminalitet som – åtminstone i Anders de la Mottes bok – häftar också vid de högsta topparna, som justitieministern och rikspolischefen.
I centrum för romanen står David Sarac som är informatörshanterare vid Stockholmspolisen med uppgift att rekrytera och sköta topphemliga källor. Efter en våldsam bilkrasch förlorar han minnet och därmed kontrollen över det intrikata maktspelet i den kriminella världen. Det gör honom till ett lovligt byte för alla som vill komma åt hans hemligheter.
Det är en kuslig värld Anders de la Motte skildrar. Människorna i den skyr inga medel för att nå de absoluta topposterna i samhället. De styrs av rädsla och paranoia och offrar gärna en vän eller kollega för utsikten att nå några pinnhål högre på karriärstegen. Att det är en värld som ligger snubblande nära vår egen verklighet råder det inga tvivel om. Vad som händer i romanen kan mycket väl hända och händer säkert också i verkligheten.
Problemet med Anders de la Mottes spänningsroman är att den inte är särskilt spännande. Den har all rekvisita man kan önska sig – organiserad brottslighet, kriminella nätverk, poliser som tjallar och spelar dubbelspel. Lägg därtill surrande mobiltelefoner, bilar med tonade rutor och så många automatvapen att det skulle räcka för att utplåna halva Stockholms befolkning och man har den perfekta bladvändaren. Ändå vill den rätta spänningen inte infinna sig.
Man kan fråga sig varför. Kanske är alltsammans för rafflande och magstarkt. För att skapa en spänning som når utöver det spektakulära och adrenalinstinna krävs något mer. En fördjupning, en extra dimension. Jag kan inte se att någon sådan finns i ”MemoRandom”.
Gå till toppen