Kall vind sveper över kyrkogården. Marika, 37, lägger ner ett betonghjärta med rosor framför gravstenen och tänder lyktorna.

– Sådär, nu ser det lite varmare och mer ompysslat ut.

Hon kommer hit varje vecka. Vattnar och krattar eller bara slår sig ned på bänken en stund.

– Det är bara jag som bryr mig om att åka hit. Min storasyster har varit här någon gång, de andra kommer aldrig. Jag försökte införa ett schema över vattningen på somrarna, men det blev inget med det, säger hon.

Irritationen, som blev till besvikelse, började redan innan pappan gick bort. Marika har många syskon och de hade alla, menar hon, en bra relation till sin pappa. Men de sista åren blev han allt sjukare och behövde mycket hjälp. Han bodde själv i en lägenhet i stan och vägrade släppa in hemtjänstpersonal. Ofta var det istället Marika som fick komma med matkassar, dra fram dammsugaren eller tvinga iväg pappan till sjukhuset.

– Jag gjorde det för att jag ville. Men samtidigt var det tungt. Särskilt som jag själv, av andra skäl, har tvingats vara sjukskriven sedan flera år. Ibland ringde jag något syskon och bad om hjälp, ingen bor långt borta, men det blev inte mycket med det.

Men när pappan låg på dödsbädden samlades de alla vid hans sida, dygnet runt i flera dagar.

– Vi kramades och stöttade varandra. Vi lovade också att vi skulle fortsätta att hålla ihop och ordna middagar tillsammans. Det var så skönt, vi hade den där sammanhållningen igen.

Den höll i sig över begravningen. Syskonen enades om kista och blommor, de valde varsin låt och ceremonin blev fin för dem alla, menar hon. Men när pappans prylspäckade lägenhet skulle tömmas kom Marikas besvikelse tillbaka.

– Vi bestämde att vi skulle samla det vi ville ha i högar på sängen. Ett av mina syskon hade tagit med sig sin dotter och tillsammans samlade de dubbla högar.

Men värre var, menar hon, att det bara var hon själv och en av systrarna som fick städa den inrökta lägenheten och köra fyra släp till Erikshjälpen och tippen.

– De andra angav olika skäl till att de inte kunde ställa upp. Men för mig var det som att de kom och tog vad de ville ha och lämnade kvar skiten till oss.

Likadant kände hon när pappans bankkonto på hundra tusen kronor skulle delas. Marika, som själv har skral ekonomi, bad att få tillbaka utläggen för blommorna på kistan.

– Medan ett av mina syskon tyckte att det var självklart, och dessutom ville kompensera oss för städningen, protesterade en av systrarna, samma person som konstant frågade när arvspengarna skulle betalas ut, och ifrågasatte mina utlägg.

– Det är sorgligt, men plötsligt visar det sig att vissa människor är hagalna, säger hon.

Kan det inte vara så att olika personer reagerar olika vid sorg?

– Jo, absolut. Men det får inte leda till att ett eller två syskon ensamma får dra hela lasset, medan andra bara skor sig.

De har aldrig bråkat öppet med varandra. I stället har en tyst besvikelse växt sig stark hos Marika. En känsla av orättvisa som hon inte kan släppa.

– Några gemensamma syskonmiddagar har det heller inte blivit. Jag som alltid tidigare tyckte att vi hade en så bra sammanhållning i min familj.