Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Film

Vackert farväl blundar för det fasansfulla

Så bra är ”Det blåser upp en vind”.

Det blåser upp en vind

OriginalTitle: Kaze tachinu. Genre: Animerat drama. DirectedBy: Hayao Miyazaki. Country: Japan. PublishYear: 2013.
“Det blåser upp en vind” är en biografi om Jiro Horikoshi, innovatören bakom Japans fruktade stridsplan. Horikoshis skildras som en naiv dagdrömmare och en romantisk rökridå läggs ut kring hans personliga ansvar, tycker Michael Tapper.Bild: Tri Art Film
Krigsbarnet Hayao Miyazaki, född 1941, har valt att avsluta femtio års stilbildande arbete som animatör med en fantasifull men också problematisk biografi om den flygtekniske innovatören Jiro Horikoshi (1903–1982). Under andra världskriget blev denne ingenjör känd för en rad fruktade stridsplan från Mitsubishi, främst den ökända A6M Zero.
Ämnesvalet kan förefalla underligt, men då får man komma ihåg att det var den samtida italienska flygplansbyggaren Gianni Capronis modell Ca.309 Ghibli som gav namn åt Miyazakis filmbolag: Studio Ghibli. I ett av sina många möten i drömmarna med Caproni artikulerar denne Horikoshis inre slitningar mellan pacifism och ivern att överträffa de allierades flygvapen: ”Flygplan är varken till för krig eller för profit. Flygplan är underbara drömmar. Ingenjörer gör drömmar till verklighet.”
Det rimmar också med Miyazakis återkommande tema om teknologi som ett tveeggat svärd av fantasieggande möjligheter och mardrömslika hot. Samtidigt lägger filmen ut en romantisk rökridå kring det personliga ansvaret hos en förment naiv och dagdrömmande ingenjör. Trots allt bidrog Horikoshi till krigsvansinnet och därmed till många människors död och lidande.
Jag har därför svårt att se att filmen kan visas i Kina eller andra länder som ockuperades och härjades av den japanska krigsmakten. I Japan har den däremot blivit en kassasuccé. En hyllning till Miyazaki, förstås. Men kanske också en längtan efter en revisionistisk sanering av historien med Horikoshi som personifieringen av Det Goda Japan: altruistisk, fredlig, plikttrogen, kärleksfull – en idealistisk visionär som arbetade både för flygkonstens och samhällets väl.
Det är ingen slump att ett citat av den franske poeten Paul Valéry har gett filmen dess namn och återkommer på flera ställen i filmen: ”Det blåser upp en vind/vi måste försöka att leva.” Valéry kombinerade diktningen med matematik och filosofi och arbetade under några decennier som tjänsteman på krigsministeriet. Till hans centrala teser hör att diktens uppgift är att hänföra.
Det verkar också vara Miyazakis motiv för att vakuumförpacka sin huvudperson från all politisk och personlig solkighet. Biografin iscensätts som dikt i en solig sagobubbla. 1930-talets framväxande fascism i Europa och militarism i hemlandet berörs i några dialoger och i en scen då Horikoshi jagas av hemliga polisen. Orsaken förblir oklar men antyder lite vagt att han skulle ha varit oppositionell mot den regim han bygger krigsmaskiner åt.
Det och en kort konfrontation under skoltiden med några jämnåriga översittare som trakasserar en yngre elev är de enda ögonblicken av mörker i hans annars obekymrade liv. Tills äktenskapet med den tuberkulossjuka skönheten Nahoko.
Horikoshi anländer med tåget till Tokyo för sin universitetsutbildning samma dag som 1923 års fruktansvärda jordbävning som tog över 140 000 liv. Folk springer omkring i skräck. Det brinner och bävar. Fast av mänskligt lidande och död ser vi just ingenting, lika lite av den fattigdom och nöd i mellankrigstidens Japan som bara nämns i förbigående.
I stället blir katastrofen upptakten till filmens kärlekshistoria, då huvudpersonen för första gången möter sin tillkommande, Nahoko. Talande nog försitter han inte ännu ett tillfälle till ädelmod, utan vinner hennes hjärta då han bär hennes skadade mor till deras hem. Hon glömmer honom aldrig, förstås. Som i en klassisk melodram är de ämnade för varandra. Endast hennes tuberkulos kan skilja dem åt.
Först mot slutet och efter vackra bilder på Zero-planen mot färgsprakande bombkrevader lättar rökridåerna för att visa utbrända flygplansvrak och ett sönderbombat ödeland. Caproni dyker åter upp för en poetisk kommentar: ”Flygplan är vackra onda drömmar som väntar på att himlen ska sluka dem.” Klen tröst för alla döda på marken, tänker jag, och undrar om det skulle vara möjligt att göra en liknande hyllningsfilm om V2-raketens uppfinnare Wernher von Braun.
Som alltid hos Miyazaki avstår filmen från en uppdelning i gott och ont, en fiende att hata och mobilisera mot. Med tanke på berättelsen borde kanske ändå Horikoshi skildras som sin egen värste fiende. Genom detta intill förbannelse snällifierade tunnelseende konfronteras han ju aldrig med konsekvenserna av sina handlingar. Filmen blir som så många krigsförbrytares försvarstal: ”Jag visste inget.”
Det som trots allt räddar tack-och-farväl-föreställningen är den rika paletten i så gott som varje bild. Ur sin kärlek till akvarellmålning får Miyazaki gräset att leva och himlen att skimra som i en tavla av William Turner. Men också en spegelreflektion i glasögonen, vattnets porlande och virvlar i tekoppen blir till stor konst. Här är hans begåvning så imponerande att varje filmruta skulle kunna ramas in och hängas på väggen. Synd bara att berättelsen inte håller samma nivå.
Gå till toppen