Kultur & Nöjen

En studie i brott

Misshandel, våldtäkt och det lilla ordet nej. Amanda Svensson har skrivit en av vårens otäckaste romaner. Sydsvenskan följde med henne till Fridhems folkhögskola, platsen där allt utspelar sig, och där hon utbildade sig till författare.

Hade hon känt på dörren hade den förmodligen varit öppen. Men Amanda Svensson låter bli.
Det står ett annat namn på skylten nu, alldeles i början av korridoren högst upp i huset.
På våningen under luktar det målarfärg. Där har lägenheterna nyligen renoverats och försetts med egna badrum. Men en trappa upp är allt som vanligt. Här måste eleverna fortfarande kissa i handfatet på rummet om de inte orkar ta sig till korridorens gemensamma toalett.
Landskapet utanför består av tegelvillor och radhus. Bort mot horisonten tar den skånska slättens grönsvarta lapptäcke av uppvänd jord och slumrande höstsådd vid.
Det är dagen innan Amanda Svenssons tredje roman, ”Allt det där jag sa till dig var sant”, ska skickas till tryckeriet i Finland.
Den utspelar sig här. På Fridhems folkhögskola i Svalöv.
Det var också här Amanda Svensson själv gick mellan 2006 och 2008, på skolans skrivarlinje.
Jag frågar om vi ändå inte ska knacka på till hennes gamla rum på skolans internat.
Hon tvekar, men vet egentligen redan vad hon ska svara.
– Nej, vi skiter i det.
Amanda Svensson debuterade 20 år gammal med romanen ”Hey Dolly”. Berättelsen om den unga, egocentriska Dollys skrävlande framfart i ett 00-talets Malmö tog den svenska kritikerkåren med storm.
Tre år senare kom ”Välkommen till den här världen:”, en nattklubbsskildring från Köpenhamn, med den unga Greta i centrum för ett triangeldrama. Romanen nominerades till Augustpriset och nålade fast Amanda Svensson som en av de nya stjärnorna på det litterära Sveriges himmel. ”Sällan har jag läst något som känns så oerhört samtida som den här romanen”, skrev Sydsvenskans recensent, och Dagens Nyheter nominerade författaren till sitt kulturpris i kategorin litteratur.
Med ”Allt det där jag sa till dig var sant” sätter Amanda Svensson, som i sommar fyller 27, punkt för det som hon själv beskriver som en trilogi.
– När jag skrev den här boken kändes det som om jag höll på att göra klart något som jag hållit på med i alla de här böckerna. Alla tre handlar om unga tjejer, om manipulation av den egna identiteten och om berättelsen som medel för självförverkligande. Jag har känt att jag är färdig med det nu.
I ”Allt det där jag sa till dig var sant” börjar en ung kvinna på en skrivarlinje på en folkhögskola någonstans på den skånska slätten. Det sägs inte rakt ut, men det är tydligt att det är Fridhems folkhögskola. Där träffar hon en ung man, förälskad i idén om sig själv som ett litterärt geni i vardande. En 2000-talets Majakovskij i ett blåshål på 13 300 invånare.
Kvinnan i boken har inget eget namn. Inte heller den unge mannen, som målar upp ett rollspel där de båda växlar mellan mannens tolkningar av tre, mer eller mindre tragiska kärlekspar i litteraturhistorien: Vladimir Majakovskij och Lilja Brik, Sylvia Plath och Ted Hughes, Vivien Haigh-Wood och T S Eliot.
Den unga kvinnan kliver in och ut ur de olika rollerna som mannen mer eller mindre påtvingar henne. Och så börjar en skrämmande historia om makt och misshandel, om systematisk våldtäkt i en isolerad miljö där man aldrig låser om sig på rummen, men ändå kan leva i total ensamhet.
För att göra situationen hanterlig fortsätter kvinnan fiktionalisera sin relation med mannen och gör den till en berättelse som kanske ändå, intalar hon sig, är större och viktigare än hennes egna upprepade nej om nätterna.
Kontrasten mellan ett slags berättarglad yta och den råa verkligheten därunder förstärker våldet och utsattheten och gör de 280 glest satta sidorna i ”Allt det där jag sa till dig var sant” till en av vårens mest otäcka svenska romaner.
Vi promenerar över gården, under färgglada lampor som hänger mellan husen, och in till skolans huvudbyggnad, där matsalen, aulan och biblioteket finns.
Varje år börjar över 15 000 personer någon av de svenska folkhögskolornas så kallade särskilda kurser. Ett betydande antal numera framstående författare har sin bakgrund i dessa utbildningar, och fler lär det bli.
Förra året började nära 500 personer någon av folkhögskolornas många litterära skrivarutbildningar.
Det är därför något underligt att det finns så få folkhögskoleromaner. Bortsett från Anna Jörgensdotters ”Pappa Pralin” från 2002 är det en miljö som väldigt sällan skildras.
Det luktar köttsoppa. Ljudet från en pingismatch letar sig ut i foajén utanför matsalen.
– Vill ni se en sak?
Amanda Svensson försvinner in mellan klädhängarna och in på toaletterna. Hon letar efter något, hittar det inte, försvinner in på en annan toalett.
Beroende på vad man lägger i begreppet folkhögskoleroman går det att säga att Amanda Svensson har skrivit tre. ”Hey Dolly” färdigställdes på Fridhems folkhögskola, ”Välkommen till den här världen:” påbörjades här. ”Allt det där jag sa till dig var sant” utspelar sig här.
Gunilla Pålsson, som jobbar i receptionen, går förbi och hälsar glatt igenkännande.
– Har du flashbacks? undrar hon.
– Jag letar efter ett klotter. Men det har tagits väck, säger Amanda Svensson.
Förra året flyttades skolans skrivarlinje till Albins folkhögskola i Landskrona. Amanda Svensson var på avslutningsfesten i maj, och på en av toaletterna hade någon skrivit ”Allt det där jag sa till dig var sant”.
– Det var precis när jag skulle försöka bestämma mig för vad boken skulle heta. Jag hatar den delen, för det blir aldrig bra. Och så såg jag det här klottret på papperskorgen, och tänkte att det kan den ju heta!
Amanda Svensson minns sin egen tid på skolan som trygg och bra. Det hon ville med sitt skrivande var att underhålla. Hon sökte in med några dikter, och ett par sidor av det som senare skulle bli ”Hey Dolly”.
Det hon upplevde att skolan främst lärde ut var att avromantisera elevernas förhållande till skrivandet.
– Många såg sitt skrivande som väldigt privat, och tyckte det var jobbigt att låta andra läsa. Det handlade väldigt mycket att komma ifrån den bilden av skrivandet.
Upprinnelsen till den nya romanen var ett intresse för mekanismerna bakom misshandelsrelationer mellan unga människor, något hon upplever att det pratas för lite om.
– Jag har stött på det oroväckande många gånger i en vidare bekantskapskrets, den här typen av kontrollerande, svartsjuka män som i förlängningen skulle kunna blomma ut i våld. Jag hade väldigt svårt att förstå varför en väldigt ung person som hade alla möjligheter i världen att bara sticka inte gör det. Det började med det.
Platsen som kom till henne var Fridhems folkhögskola.
– Jag har väldigt lätt för att skriva utifrån en specifik plats. Vissa detaljer på vissa platser kan nästan i sig föda vad som händer. Så var det mycket här.
Så Fridhems folkhögskola födde den här misshandelsrelationen?
– Lite grann. Det låter ju hemskt. Men det är som när man tänker på ett hyreshus eller vad som helst med många människor som lever så tätt inpå varandra utan att ha någon jävla aning om varandra. Det är väldigt märkligt.
Har skolan fått läsa boken?
– Nej. Det är ju heller ingen uppgörelse från min sida.
Förutom den yttersta konsekvensen av ett ojämställt samhälle – mäns våld mot kvinnor – rymmer romanen även andra aspekter av den ojämlika maktordningen mellan könen.
Alla de tre historiska kvinnorna som speglar Amanda Svenssons huvudperson var själva författare och konstnärer, vars verk ofta bedömts i relation till, eller i skuggan av, de män de levt tillsammans med.
– Det finns fortfarande en väldigt stark skillnad på hur man ser på manligt och kvinnligt konstnärskap, något som jag tycker speglas i här relationerna. Det finns ett slags arrogans och självklarhet hos de här männen – eller i alla fall så som mannen i min bok föreställer sig dem – en arrogans och en självklarhet i deras rätt till ordet och utrymmet, säger Amanda Svensson och fortsätter:
– När jag debuterade var jag hela tiden rädd för att inte bli tagen på allvar. Först förstod jag inte var den rädslan kom ifrån. Sedan insåg jag att det hade att göra med att jag var 20 år gammal, att jag var kvinna, och hade skrivit en bok om en ung kvinna. Och det var inte fint nog. När boken skulle komma ut var det många män i olika sammanhang som reagerade i stil med ”jaja, det är klart de vill ha en ung tjej, alla vill ju ha unga tjejer nu för tiden”. Den attityden har påverkat mig mycket djupare än vad jag vill låtsas om.
Det spricker upp. På en avsats på gården står två ensamma kaffekoppar.
”Den här skolan är ett berg som tar en”, sägs det vid ett tillfälle i romanen. Om någon vet något om det är det Amanda Svensson.
Vi kliver ut på Kvarngatan, utanför skolans område, och promenerar upp mot de centrala delarna av Svalöv.
Kommunen är ett av Sverigedemokraternas starkaste fäste, så när Amanda Svensson gick på skolan bestämde hon sig för att folkbokföra sig här för att kunna rösta mot det främlingsfientliga partiet.
– Men det var lönlöst, för tydligen måste man vara bosatt i ett halvår på orten innan man kan byta valkrets. Så jag var ändå tvungen att rösta i Malmö. Sedan var det nästan omöjligt att skriva loss sig härifrån. Jag hade skrivit mig på skolan, och det räknas tydligen som ett slags kollektiv adress, vilket gjorde allt väldigt struligt. Fyra, fem år efter att jag hade flyttat fick jag fortfarande post hit. Det finns rester av mig i folkbokföringen som är kvar här.
Amanda Svensson är uppvuxen med en storebror och en lillasyster i ett kulturellt och litterärt hem i Malmö. Föräldrarna är Ann-Sofi Ljung Svensson, litteraturvetare på Malmö högskola, och Per Svensson, före detta kulturchef på Expressen och numera kulturjournalist på Sydsvenskan.
Det var med andra ord en omgivning där det tidigt fanns en kunskap om att författare var ett fullt möjligt yrkesval.
Amanda Svenssons första minne av sig själv som författare sträcker sig tillbaka till tiden då hon lärde sig skriva. Hon hade sett Disneys ”Den lilla sjöjungfrun” och bestämde sig för att göra en fortsättning.
– Jag minns att jag tänkte: ”Vad synd det är om mig som har skrivit den här, för jag kommer inte att få glädjen att läsa den.”
Författarbanan var dock aldrig ett självklart yrkesval.
– Jag hade en lång fas under tonåren då jag upplevde det som moraliskt fel att ägna sig åt något så totalt självupptaget och ovidkommande för världen som att skriva.
Det var en period då hon över huvud taget var trött på det bildningsideal som genomsyrade hemmet. Amanda Svensson nämner bland annat sin mammas mödosamma arbete med en avhandling om Selma Lagerlöf.
– Det tog år, efter år efter år efter år! Jag förstod inte hur hon kunde göra detta med sitt eget samvete i behåll, säger hon.
Vid ett tillfälle konfronterade hon sin mamma med att de inte skulle älska henne om hon hade tagit ett jobb i kassan på Ica och sedan blivit kvar där under resten av sitt yrkesverksamma liv.
– Jag upplevde hela den här bildningsgrejen som väldigt abstrakt och inåtvänd. Vad spelar det för roll att man vet jätte-, jätte-, jättemycket om något så jätte-, jätte-, jättesmalt som till exempel...
… Selma Lagerlöf?
– Ja! Selma Lagerlöf.
Amanda Svensson skrattar och fortsätter:
– Jag sökte med ljus och lykta efter något mer altruistiskt att göra med mitt liv. Jag bestämde mig för att bli jurist, människorättsjurist.
När hon trots allt sökte till skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola var det för att ta en paus innan hon skulle börja på juristutbildning i Lund.
– Det här var mitt lekår. Det jag ville var att gå på en folkhögskola. Att skriva var sekundärt.
Det var egentligen först när hon själv blev förälder sommaren 2012 som hon slutligen bestämde sig för det som flickan med sjöjungfru-uppföljaren redan visste.
– Jag insåg att jag tyckte det var roligt att skriva. Det låter väldigt trist, men efter att jag fick barn blev min tid mer begränsad. Då insåg jag att tiden som jag hade att skriva var väldigt värdefull.
Vi åker till utkanten av Svalöv för att ta bilder vid ett vindkraftverk. Solen skiner.
Högt där uppe vispar rotorbladen runt i luften.
– Visst är det ett underbart ljud, säger Amanda Svensson.
Inför att hennes förra bok, ”Välkommen till den här världen:”, skulle ges ut sa hon att hennes nästa roman skulle handla om pirater.
Och mycket riktigt finns det en pirathistoria i ”Allt det där jag sa till dig var sant”. Den identitet som mannen i romanen inte påtvingar huvudpersonen är den som Mary Read, en av historiens mest kända kvinnliga pirater.
– Romanen handlar väldigt mycket om att fiktionalisera sitt eget liv. Inte nödvändigtvis att man skriver om det, utan det eviga återberättandet av sina egna upplevelser, något som alla människor ägnar sig åt. Saker man minns som hela tiden antar nya former utifrån vad man kan leva med, så man håller ihop på bästa sätt.
Så vad kommer nästa bok att handla om?
– Om ålars vandring.
Hon låter sarkastisk. Förmodligen är det ett skämt.
– Nästa gång vill jag skriva en tjock bok, säger hon sedan.

Amanda Svensson.

Ålder: 26.
Bor: Malmö.
Familj: Sambon Johan och dottern Harriet.
Aktuell med: Romanen ”Allt det där jag sa till dig var sant” på Norstedts förlag.
Gå till toppen