Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Per Svensson: Rickard III är alla tiders skurk

Någon ska ju vara skurk. Och vem är väl mer fulländat skurkaktig än Rickard III? Per Svensson ser historiens hjul snurra från Shakespeare till Paradise Hotel.

Jonas Karlsson i titelrollen i Dramatens uppsättning av Rickard III.Bild: Petter Bjerregaard
Innan föreställningen börjar smyger Jonas Karlsson ut på scenen och placerar en termos vid rampen. Lite rekvisita, säger han. Det kan vara fint med kaffekask när det hettar till.
Jag tycker mig känna igen termosen. Weiron i ottan. En snabbkoll på Youtube bekräftar minnesbilden. Weiron anländer till studion i vargtimmen och plockar ur bagen upp en herrtidning, en stock snus, en brännvinsflaska och en kaffetermos.
Vad förenar en medeltida fursteskurk, gestaltad av Jonas Karlsson, med en stenhårt proletär Göteborgskommunist, skapad av Robert Gustafsson? Vad har Rickard III på Dramaten gemensamt med Weiron i Nile City?
Båda har ett jobb att göra. Därför termosen. Riktiga jobbare dricker termoskaffe. Men annars, bortsett från kaffet, vad skulle kunna vara en gemensam nämnare? Stalinismen, kanske? Eller hjulet?
”Så rullar historiens hjul och spinner ett nät av människors liv”. Progghymnen ”Vi äro tusenden” var signaturmelodin för Tältprojektet, den samlade svenska scenvänsterns stora socialistiska historiespektakel som turnerade Sverige runt 1977. Det var Totta Näslund som röt fram ”Så börjar historien nu och framtiden är idag”. Det var Ulf Dageby och Peter Wahlqvist från Nationalteatern som hade skrivit ”Vi äro tusenden”. Mycket Göteborg. Sven Wollter var med också. Och Weiron fixade tältet, påstår han i alla fall själv.
Också i Dramatens tolkning av ”Rickard III” rullar historiens hjul. Enhetligt klädda i vita skjortor eller svarta klänningar, redo för ännu en begravning, sitter aktörerna uppradade på det långsamt malande, gnisslande scenhjulet. Då och då projiceras ett blodigt ansikte på väggen. Ännu ett lik bokförs, ungefär så som avgångar och ankomster annonseras på flygplatser och järnvägsstationer.
Scenografen Rufus Didwiszus scenbild är inspirerad av den polsk-amerikanske kritikern Jan Kotts klassiker ”Shakespeare – vår samtida”, utgiven under det tidiga 60-talet, i skuggan av det europeiska totalitära tyranniet. Ett kort utdrag ur boken finns i Dramatens föredömligt text- och tanketäta programhäfte. Det är Kotts idé om ”den stora mekanismen” som presenteras, historien som en pessimismens perpetuum mobile.
Kott beskriver Shakespeares krönikespel som ändlösa cirkelrörelser. Kungen har begått så många brott för att erövra och behålla sin makt att han inte längre har några allierade kvar. Han störtas av en tronpretendent som också han tvingas döda för maktens skull.
”Och när den nye prinsen redan kommit nära tronen släpar han på en kedja av brott som är lika lång som den nyss rättmätige härskarens. När han sätter kronan på huvudet kommer han att bli lika hatad som den andre. Han har dödat sina fiender, nu kommer han att döda sina forna bundsförvanter. Och så kommer en ny tronpretendent i den kränkta rättvisans namn.”
Tältprojektets hjul var ett annat. Det förmodades rulla mot en helt ny värld.
Rickard III:s hjul spinner ingen ”gnistrande väv som berättar om klassernas kamp”, bara liksvepningar som vittnar om maktens fåfänglighet och historiens meningslöshet.
När dramat nått sitt slut står Jonas Karlsson ensam på scenen och nästan viskar fram pjäsens mest berömda replik: ”En häst, en häst! Mitt rike för en häst!
Jan Kotts kommentar till detta slut är underbart sardonisk: ”Allting var alltså inte värt mera än så. Sådan är alltså maktens verkliga värde, historiens värde, värdet av Herrens smordes krona. En bra häst är mera värd än hela kungariket.”
Rickard III är en historisk gestalt. Han var den siste av sin ätt, en Plantagenet av huset York. Kung var han bara två år. Sedan dödades han i slaget vid Bosworth. Därefter styrdes England av hans rival Henry Tudor och dennes ättlingar. Det betydde sannolikt mycket för Rickards dåliga rykte.
För några år sedan hittades Rickards kvarlevor under en parkeringsplats i Leicester. Fyndet är utgångspunkt för en fin text av Sara Stridsberg i programhäftet. Rickards grav ”är så liten att kroppen inte riktigt får plats”, skriver hon, ”skelettet sitter lutat mot en vägg av jord som på en liten stol eller en liten tron. Ingen krona, ingen spira, inget gyllene äpple. Kartan över alltings slut.”
Mussolinis skändade lik hissades upp i fötterna vid en bensinstation i Milano. Saddam Hussein drogs upp ur en jordhåla och hängdes. Khadaffi släpades ut ur ett betongrör och sköts. Inget rike kvar, inte ens någon häst.
Rickard III har i William Shakespeares version blivit känd som en ondskans urfader; förebild för oräkneliga populärkulturella manipulativa monster. Det finns en Rickard i varje tecknad serie, i ett otal sagor och romaner, en lång rad filmer, i alla såpor och dokusåpor: Lex Luthor, Elake Måns, Blofeld, JR, Jeppe Johansson i Paradise Hotel. Det gemensamma för alla dessa skurkar, möjligen med undantag för Jeppe Johansson, är ett slags osjälviskhet. De lömska intrigerna är sällan ett medel för att uppnå ett slutgiltigt mål. Skurkarna är istället ondskefulla därför att … tja, någon måste ju göra det jobbet också. ”Och därför, att jag såsom älskare är utan bruk för vår berömda tid, har jag beslutat att jag skall bli skurk”, förklarar Rickard i sin öppningsmonolog.
Det finns något distanserat i Rickards ondskefulla agerande; inget lågande hat, inga aggressiva hämndbegär, inte ens någon pockande maktlystnad. Han är ju skurk, helt enkelt, och gör det som förväntas av en skurk. Mördar folk. Driver fram krig. Gör kvinnor olyckliga. Dricker termoskaffe. Dör ensam på ett slagfält som lika gärna skulle ha kunnat vara ett äldreboende. Rickard, så som han tolkas av Jonas Karlsson, skulle lika gärna ha kunnat vara en vd som gör det vd:ar förväntas göra. Sparkar folk. Driver fram rationaliseringar. Skiljer sig. Gifter om sig med en yngre kvinna. Dricker latte. Dör på en golfbana i Spanien som lika gärna hade kunnat vara ett slagfält.
I Stefan Larssons regi – och sekunderad av en distinkt disciplinerad stjärnensemble med bland andra Ingela Olsson, Björn Granath, Irene Lindh och Torkel Petersson – visar Jonas Karlsson vad en verkligt intelligent skådespelare kan göra med en tidlös text. Allt och alla mals till stoft av det stora hjulet, men teatern triumferar.
Som en slaktens Sisyfos släpar Rickard sin kedja av brott fram till tronen, får en yxa i huvudet, börjar om. Så fortsätter det, i all evighet. Men kanske måste man ändå tänka sig honom lycklig? Rickard har trots allt en roll att spela. Han är frestaren som med sin spelande kluvna tunga lurar människan att falla och därmed gör frälsningsdramat nödvändigt och möjligt.
I första akten lyckas Rickard prata omkull Lady Anne vid hennes svärfar Henrik VI:s likbår. Det är en prestation eftersom hon vet att det är Rickard som dödat inte bara Henrik utan också hans son, Lady Annes man Edvard. Det är också en uppenbar parallell till ormens fruktstund med Eva. På samma sätt är earlen av Richmonds seger över den falske härskaren Rickard en gestaltning av det messianska löftet. Richmond blir den förste Tudorkungen, Henrik VII, härskaren över ett fredens och broderskärlekens nya rike.
Här finns alltså inte bara en maktens meningslösa cirkelrörelse, döda och bli dödad, utan också en maktens framåtrörelse, ur mörkret mot ljuset. Trodde Shakespeare själv på det?
Gör vi det?
Netflix-serien ”House of Cards” är medvetet och tydligt kalkerad på ”Rickard III”. Maktspelaren Frank Underwoods vana att direkt in i kameran kommentera sina egna fula planer och skurkstreck är inte det enda lånet från förebilden. En lång rad artiklar har skrivits om dramaseriens Shakespeareinfluenser. Det påpekas också ofta att huvudrollsinnehavaren Kevin Spacey för inte så länge sedan gjorde just Rickard III på Old Vic i London.
Men om Rickards maktlystnad möjligen trots allt skulle kunna tolkas i ljuset av en större metafysisk berättelse (om den diaboliska kraft som alltid vill det onda, men gör det goda) är Franks förhållande till makten rakt igenom narcissistiskt. Frank Underwood skaffar sig makt för att kunna skaffa sig makt. Till något annat verkar den inte kunna brukas.
I ett av avsnitten slår Frank fast att allt handlar om sex, utom sex. Sex handlar om makt.
Men vad är makten? Vad är livet? En termos med ständigt ljummet kaffe? En tv-serie som alltid bäddar för ännu en säsong?
Eller som det formuleras i ”Macbeth”, ett annat Shakespearedrama som brukar lyftas fram i artiklarna om House of Cards: ”… a tale told by an idiot, full of sound and fury, signifying nothing.” Låter stort. Betyder inget?
Och här kommer Ulf Dageby med Whipped Cream.
Gå till toppen