Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Stör inte! Låt stå!

Svenska elever är inte bra på problemlösning. Heller. Den nya PISA-studien blev spiken i kistan. Ändå måste politikerna ha is i magen.

Politikerna vill synas i skolan. Här besöker utbildningsminister Jan Björklund (FP) en skola i Stockholm tillsammans med allianskamraterna för att berätta om förlängd skolplikt.Bild: ANDERS WIKLUND / TT
Kemi och biologi var klassens favoritämnen. För då lämnade Martin Meinander universitetet och kom ut till oss i förorten, föreläste utifrån stor kunskap och förväntade sig att vi skulle kunna tillämpa det vi hört.
Han hade precis doktorerat på något om insekter. Vi fångade skinnbaggar.
Det skulle dröja länge innan jag insåg att det ses som slöseri när en välmeriterad forskare undervisar i ett ordinärt gymnasium.
I min skola i Finland var lärarkåren blandad, både till utbildning, kunskap och förmåga. Men då, som nu, var goda ämneskunskaper A och O.
Läraren i psykologi, Erik Katara, mumlade och gömde sig ofta bakom gardinen. Svenskläraren Harry Gayer var en stor artist med mycket litet tålamod; tröga elever fick veta hut, vi andra rabblade hans prepositionsramsor som rinnande vatten. Mattelärare Ulla Lassfolk visste mer om geometri än pedagogik.
Allt detta är historia. Didaktik, kunskap om lärande, är centralt i lärarutbildningen. Det gamla läroverket finns inte.
Finland har idag grundskola – av gammal svensk modell. Katederundervisning och respekt för lärarna – varken föräldrar eller politiker tror sig veta bättre än proffsen.
Lägg till brist på reformiver sedan grundskolan infördes. Bland annat för att Finland toppade den första PISA-studien.
Tisdagen blev ytterligare en mörk dag i svensk skolhistoria.
Den nya PISA-studien var som gjord för svenska 15-åringar: ett digitalt prov som testar förmågan att lösa problem som inte har direkt koppling till skolämnen. Kreativa och datorvana svenska unga – visst skulle de klara detta galant?
Det gjorde de inte.
Sverige hamnade under genomsnittet, ytterligare en gång.
Den första delen av studien presenterades i december och avslöjade en katastrof:
Av 65 länder var bara fem sämre i matematik. Tre var sämre i läsförståelse. Sex var sämre i naturvetenskap. Och svenska elevers kunskaper hade inte blivit bättre, utan sämre. Det gäller både de svagaste och de duktigaste.
Men det viktiga är ju att tillämpa det man kan, att lösa problem. Eller hur?
Så brukar jag försvara den svenska skolan: den drillar elever i att tänka fritt och ifrågasätta och samarbeta. Bra färdigheter inför framtiden.
Också Skolverkets överdirektör Helén Ängmo räknade med ett bättre resultat:
”Det hade varit rimligt med tanke på att vi betonat de här förmågorna under lång tid. Jag tycker så klart det är oroande.”
Ännu mer oroande för att eleverna var lite bättre på statiska uppgifter där de fick all information än på interaktiva uppgifter som kräver att eleven själv bearbetar informationen, kontrollerar och reflekterar.
En fördom fattigare är jag, men inte bara förvånad. I februari ratade ju Andreas Schleicher, OECD:s chef för utbildningsfrågor, min snuttefilt:
”När det gäller matematik och naturvetenskap uppvisar svenska elever inte en hög grad av kreativitet.”
Det räcker inte att vara påhittig. Det krävs också förmåga att räkna och att läsa och förstå.
Snyftreportage från flera asiatiska länder berättar om elever som pluggar till sent på kvällarna och tar helgerna till hjälp. De läser och tragglar och tror på auktoriteter.
I väst sägs förnumstigt att det viktiga glöms bort: att lära eleven tänka själv. I USA ses asiater som plugghästar och deras skolframgång viftas bort som typisk, ”being Asian”.
Pilutta oss.
Singapore toppar PISA när det gäller problemlösning, följt av Sydkorea, Japan, Macao, Hongkong, Shanghai och Taipei. Asien, Asien, Asien till plats 7, Kanada, följt av Finland och Australien på plats 8.
Där rök en fördom till.
En syndabock som dyker upp varje gång PISA pekar på läget i svenska skolor är invandringen.
Fel, visar nationalekonomen Jonas Vlachos (Ekonomistas.se 13/6 2012):
Att räkna bort elever med utländskt ursprung ger bara en förbättring på ca 0,05 standardavvikelser – medan skillnaden till Finland är drygt 0,4 standardavvikelser.
Och resultaten försämrades mellan 2000 och 2009, fast andelen elever med utländsk bakgrund var konstant.
Rök där ytterligare en fördom?
Problemen är formulerade. Lösningarna kända.
Högre status för lärarna:
De ska vara duktiga både på sina ämnen och på att undervisa – och för detta få bra lön och karriärvägar.
Högre förväntningar på eleverna:
I Finland är elevernas prestationer elevernas ansvar. I Sverige menar elever att bra resultat är en fråga om lärare, tur, talang och skolmaterial.
Högre krav på beslutsfattarna:
Det är valår och politikerna övertrumfar varandra. Oppositionen satsar stort på skolfrågan och alliansen lägger sig tätt inpå S i fråga efter fråga. Minskar konfliktytan. Vrider vapnen ur S-händer.
Strategiskt kan det vara smart. Men inte för skolan.
Många av förslagen är säkert bra, men förändringar i sig ställer till det för en organisation som behöver arbetsro.
Is i magen. Barn har inte tid att vänta, sant, men det som krävs nu är inte quick fix, utan genomarbetade förslag som förankras över blockgränsen. Och gäller över tid.
Vår biologilärare blev för övrigt professor och sedan politiker. Men det är en annan historia.
Gå till toppen