Kultur & Nöjen

Kulan – en novell om det rwandiska folkmordet

”Sättet han dog på är en förbannelse för oss.” En nyskriven novell av den rwandiske journalisten Rafiki Ubaldo, tjugo år efter folkmordet.

Far dog häromdagen vid lunchtid. Skjuten i huvudet. Han gick fram till milismannen och viskade något. Sedan tog han ett steg tillbaka, spottade i milismannens ansikte och skrek något jag inte kunde uppfatta. Milismannen blängde på honom en stund, höjde sitt gevär och två skott ljöd. Två skott. Två gånger i huvudet. Far föll ihop precis där, på lekplatsen. Jag undrar vad far sa till milismannen.
En stund senare stegade flera äldre män fram mot milismannen. ”Skjut oss också. Skjut oss också!” Vissa av dem erbjöd pengar, andra bara bad. Milismannen stod kvar framför min fars döda kropp. Han sa inte ett ord. De gamla männen ställde sig upp en efter en, bönande om att han skulle skjuta dem. En gammal man som var nästan utom sig av rädsla sa: ”Du kan få mina två döttrar ikväll om du skjuter mig.”
”Det där är ett skämt, korkade gamling – och det vet du, eller hur?”
Den gamle mannen svarade inte. Milismannen stirrade på honom, väntade på svaret. Den gamle mannen tittade ner.
Milismannen sa: ”Du vet mycket väl att jag kan ligga med dem när jag vill och jag behöver inte din eller någon annans tillåtelse.”
Den gamle mannen såg upp på milismannen. Hans ögon var röda. Han måste ha gråtit. Ögonen var inte våta dock. Och jag hörde honom inte gråta. Män från Rwanda gråter inte. Bara kvinnor och barn gråter.
En gammal man ställde sig framför milismannen. Jag kunde se hur deras feta bukar nästan rörde vid varandra. Utan att blinka sa den gamle mannen: ”Så, berättade Vincent att du ser ut som en hund? Sa han att din mor måste ha träffat många män i sitt liv?” Milismannen slog honom. Den gamle mannen föll ner bredvid min fars döda kropp. Han såg upp och sa: ”Han kallade dig för en hund, eller hur? Du är en smutsig hund.”
”Mzee,” milismannen böjde sig fram och viskade, ”reglerna har inte ändrats. Det är fortfarande machete som gäller.” Och sedan sköt han i luften. ”Där fick du din kula, korkade gamle man. Är du nöjd nu?” Han skrattade. ”Kom igen, försvinn ur min åsyn nu!”
De begav sig av allihop, en efter en, tillbaka till sina rum. De stängde dörrarna, drog för gardinerna. Det verkade som om rörelserna var repeterade.
En fullständig tystnad sänkte sig över platsen. Inget levande rörde sig. Till och med vinden hade slutat blåsa. Lekplatsen, som vanligen var full med flyktingar, var helt tom.
Och sedan bröt en röst tystnaden. ”Du grabben, försvinn.” Det var milismannen. Han stod kvar framför min fars döda kropp. Jag var kvar på precis samma plats som när far blev skjuten. Mina händer släppte något som föll till marken. Det träffade en sten. Jag insåg att det var den lilla kastrullen med fars lunch. Jag kände hur mina sinnen vaknade till liv igen. Jag stirrade på min far på marken och sedan på milismannen som stod där med sitt vapen och ett hånleende. Skräckslagen sprang jag därifrån.
Jag gick till mitt rum och satt där. Jag vet inte vad jag gjorde. Jag stirrade på ingenting. Först kom tårarna, långsamt. Sedan började jag snyfta. Men jag var tvungen att leta upp min mor för att berätta vad som hänt. Jag svalde gråten, kämpade för att återvinna lugnet innan jag lämnade rummet. Det fanns ingen anledning att gå någonstans. Mor var där. I rummet. Och jag hade inte märkt det.
”Hur länge har du stått där?” Hennes närvaro irriterade mig. Jag vet inte varför.
”Var kulan för honom?” frågade hon. Hon såg frånvarande ut. Hennes röst lät avlägsen.
”Den var för honom, eller hur? Jag vet det. Jag ser ingen väska eller kastrull. Du kom tillbaka utan dem”, fortsatte hon.
Allt sedan vi kom till lägret hade det varit svårt att se till att far fick sin lunch. Han var i den delen av lägret som bara var för män. Jag var i delen för kvinnor och deras barn. Hela familjen träffades aldrig. Fäder såg sällan sina barn. Hustrur såg sällan sina män. Men far behövde sin lunch. Han hade en fruktansvärd magsjukdom och åt alltid en speciell lunch. Mor lagade den lika omsorgsfullt som hon gjort hemma i byn. Men nu var vi i ett flyktingläger. Vi var inte hemma. Saker och ting hade förändrats.
Jag brukade se på mors ansikte när hon lagade fars lunch. Hon var alltid försvunnen i tankar. Jag antar att hon funderade på när allt lidande skulle ta slut. Eller kanske hon tänkte på när vi skulle dö. Jag frågade henne aldrig. Men jag tänkte på det dag och natt.
Varje dag vid lunchtid tvingades jag så gå genom flyktinglägrets stora kök. Jag skämdes. Alla kockarna såg på mig med blickar som sa: ”Du tror du är en speciell pojke, med din speciella lunch till din speciella far.” Jag fortsatte bakom det stora biblioteket, gick över den dammiga lekplatsen, genom doften från toaletter som använts långt bortom sin kapacitet och hela vägen till det lilla kapellet på andra sidan, där far och de andra männen satt i en del av lägret som för inte så länge sedan hade varit en skola.
Medan han åt sin lunch pratade vi. Oftast var det trista konversationer. Far frågade mig om vi hade sovit gott. Jag svarade alltid ”Ja”. Sedan frågade han hur mor mådde. Och jag svarade alltid ”Mor mår bra.” Jag frågade aldrig honom något. Varje gång jag kom tillbaka ställde min mor samma frågor. ”Hur är det med din far? Tyckte han om sin lunch? Sa han något om mig?”
En dag sa far att han saknade att vara med oss barn. ”Jag saknar din mor också”, sa han. När jag berättade för mor log hon. Det kändes bra. Sedan vi kom hit hade mor inte lett en enda gång. Hemma i byn log hon alltid. Skrattade hela tiden.
Nu, när jag berättade vad som hänt med far, lyssnade hon tyst. När jag var färdig såg hon på mig och sa: ”Du är en man nu. Gråt inte igen.”
Hon satte sig bredvid mig. Hon lutade sig fram och viskade. ”Lyssna noga nu. Vad du än såg ska du inte säga något till dina bröder och systrar. Vi ska säga till dem att din far blev kidnappad igår kväll och att vi inte vet vad som hänt honom.”
”Men mor…,” försökte jag.
”Håll tyst och lyssna på mig,” avbröt hon.
”Mor, du vet att det var hans födelsedag,” protesterade jag. ”Alla bad mig önska honom en bra dag när jag gick iväg med lunchen. Alla! Du också. Vad ska jag säga om det? Och de fina kläderna du strukit och tänkt att han skulle ha på sig på sin femtioårsdag? Vad ska jag säga? Vad ska jag säga om kastrullen?”
”Lyssna på mig. Du ska inte säga något till någon. Vad du såg är nu mellan dig, din far och mig. Jag är inte intresserad av vad du tycker. Jag säger som det är. Du ska inte berätta någonting.” Hon var inte på humör för att diskutera.
”Vad ska jag säga då?” frågade jag.
Hon tystnade och såg på mig. ”Stanna här tills jag kommer tillbaka.” Hon tog nyckeln, stängde dörren bakom sig och gick. Jag visste inte vad jag skulle göra. Efter en stund kom hon tillbaka och sa att hon tagit hand om allt. ”Det är över. Du behöver inte tala om det igen.”
”Mor, varför ska vi inte berätta?” vågade jag fråga.
”Mugabo, var inte dum. Du vet att alla kommer fråga dig hur du vet det här,” sa hon. Jag stirrade frågande på henne.
”Vet du inte att alla som tas av milisen ber om att få slippa bli hackade till döds med en machete som en ko? Alla ber om en snabb kula. Din far hade tur. Jag är glad för hans skull.
Men sättet han dog på är en förbannelse för oss. Hade han försvunnit som de andra männen skulle vi bara fått veta en morgon att han var borta. Död precis som alla andra män vi hör om varje morgon. Hackad i bitar kvällen innan. Vi hade kunnat höra honom precis som vi hör alla de andra som slaktas som djur. Vi skulle suttit där och lyssnat de där fruktansvärda timmarna på natten och försökt känna igen hans röst, som andra familjer gör varje natt. Vi skulle varit som alla andra.
Men nu kommer alla veta att din pappa fick kulan. Den magiska kulan som alla hoppas på. De kommer att se på oss annorlunda. Jag vill inte att hela lägret ska prata om oss. Låt oss därför vara tysta om saken och visa att vi inser vilken tur vi haft.
Jag hoppas att vår tystnad får folk att förstå att vi känner deras egna förluster. Jag önskar att de andra änkorna förstår att varje man vi förlorar varje natt, varje man vars förtvivlade skrik vi hör, varje man som vi aldrig får se igen, också är min man. Jag önskar att de förstår att vi alla är förlorade, övergivna, och att de få som kommer att överleva aldrig kommer att bli sig själva igen.
Men låt oss vara realistiska. Vi kommer att ses som de lyckosamma. Du har väl inte glömt vad vi gick igenom på vägen hit. Dina fastrars klagan om hur de förlorat sina män medan jag fortfarande hade min. Som om din far inte var deras äldre bror. Nu kommer de att säga att han var den som hade tur. De kommer aldrig sluta tjata om det. Förstår du varför du måste hålla tyst?”
Jag satt där, lyssnade på henne. Jag vet inte om jag var ledsen men jag förstod att vad mamma pratade om var viktigt för henne och jag lovade henne att vara tyst.
Far är död. Jag kommer aldrig att få se honom igen. Jag vet inte vad som hände med hans kropp. Och jag vet inte vad mor sa till mina bröder och systrar. Det kommer att dröja länge innan jag kan fråga. Jag är en man nu. Och män från Rwanda gråter inte. Jag undrar om mor kommer att gråta. Hon är inte längre en kvinna. Jag vet inte vad änkor från Rwanda gör.
Översättning: Patrik Svensson

Rafiki Ubaldo

Rwandisk journalist, överlevare från folkmordet och numera bosatt i Sverige. Styrelsemedlem i International Association of Genocide Scholars och en av grundarna till Post-Genocide Education Fund. Tillsammans med Samuel Totten har han skrivit ”We Cannot Forget: Interviews with Survivors of the 1994 Genocide in Rwanda”.

Rafiki Ubaldo om novellen

”Denna berättelse befinner sig i gråzonen mellan fiktion och verklighet. Att dödas av en kula var under folkmordet ett sätt att dö snabbt. Det var därför en förmån att bli skjuten. Men novellen redogör inte för någon specifik verklig händelse. Istället återspeglar den de många historier jag hört, bilderna jag tagit och intervjuerna jag gjort under de senaste 20 åren. Novellen är ett försök att berätta om kvinnornas och barnens mod under extrema omständigheter. Journalistiken och forskningen har inte räckt till för att skildra livets omöjlighet för dessa människor som utmålats som syndabockar för djupa sociala kriser. Denna berättelse är en rättegång.”
Gå till toppen