Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

"Vi nittiotalister är en generation av emos, inte egos"

Jag brukar inte ta åt mig när kritik riktas mot min generation. Jag identifierar mig inte med entreprenörerna, porrmissbrukarna, pillerknaprande lyckovägrare eller de obotliga narcissisterna, som ofta får representera den så kallade Generation Ego i medierna.
Eller så är det just det som gör mig till en typisk nittiotalist, min oförmåga att se mig själv som en del av det kollektiv som en generation förväntas vara.
Min mamma, som är född 1957, kunde flytta runt på billiga rivningskontrakt i Stockholms innerstad under sin ungdom innan hon landade ett förstahandskontrakt. Hon och hennes kompisar hade det ganska fett när de hängde runt i sina kaftaner, spelade sitar och drack rödvin.
I samma ålder är mina kompisar upptagna med att extrajobba den tid de inte pluggar, för att kunna hyra någon skokartong i andra hand för ockerhyra, och betala för nödvändiga (svindyra) terapisessioner. Om något är vi en generation av emos, inte egos.
Förutsättningarna för oss att leva, bo och arbeta är sämre i dag, och den psykiska ohälsan fortsätter att öka. Vem vill lägga sina surt förvärvade slantar på en psykolog när man i den bästa av världar skulle kunna lägga dem på en broderad kaftan?
Man kan lätt argumentera för att egoismen skulle vara mer utbredd bland unga idag. Men mina generationskamrater är bra på att organisera sig, det kan man konstatera efter de stora demonstrationerna i Kärrtorp och Malmö.
Trots att Generation Ego fostrats in i en hårt individualistisk ideologi, är den kollektiva och solidariska andan bevisligen inte död.
Gå till toppen