Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Skolan är inte en kunskapsautomat

Det skriver Eva Nygren, lärare i svenska och engelska.

Skolan får inte bli som en stor curlingarena, skriver läraren Eva Nygren. Hon menar att framgång i skolan främst handlar om att ta ansvar för sina studier.Bild: KATARZYNA KORZA / TT
Den ena Pisa-undersökningen efter den andra ger upphov till oro med krav på förändring i skolvärlden. Som lärare ser jag en faktor som är helt avgörande för skolresultaten, men som sällan lyfts fram – elevers och föräldrars attityd till skolan. Föräldrars utbildningsnivå har mycket stor betydelse, men om inte viljan att ta eget ansvar är en naturlig del av synen på skolan så är utbildningstradition mindre väsentligt.
En del föräldrar har attityden att om deras barn misslyckas så brister skolan, inte deras barn. Man kan se en tydlig skillnad mellan föräldrar som ser skolan som tillgång och föräldrar som bara ställer krav på den. Jag skulle vilja påstå att den skillnaden är mer avgörande än den som finns mellan föräldrar som har akademisk bakgrund och de som inte har det.
Inte sällan ser jag att elever som är invandrade från länder där utbildning är ett privilegium eller vars föräldrar kommit från fattigare länder, har en annan attityd. Kommer man från ett land där utbildning inte är något självklart, än mindre gratis sådan, så kanske man ser den som en tillgång som man själv får vara med och ge innehåll. Skolan är inte en kunskapsautomat som ska mata en.
Under snart tjugo år som gymnasielärare i Lund har jag sett hur elevernas, och även deras vårdnadshavares, förhållningssätt till skolan är av avgörande betydelse. Att dessa aspekter inte ventileras i den politiska debatten är en sak. Det som sker på individuell nivå och i hemmen är inte en politisk fråga. Men att de inte uppmärksammas mer i den allmänna diskussionen och i medierna är förvånande.
Att elevers attityd till skolan är av fundamental betydelse för inlärningen är självklart. Trots detta så lägger svenska elever över ansvaret för sina studieresultat på andra nivåer än den egna personen – på läraren, skolmaterialet, på talang och tur. Borde inte elever se, åtminstone på gymnasienivå, att framgång i skolan först och främst handlar om att ta eget ansvar för sina studier?
Självklart kan det vara så att vissa elever misslyckas på grund av dåliga lärare. Men i stort tycker jag att förvånansvärt många elever förlägger sina misslyckanden i skolan utanför sin personliga sfär. Inställningen är ofta att det är skolan som ska tillhandahålla hjälp när man misslyckas som elev.
På det viset kan skolan komma att bli som en stor curlingarena, där vi som arbetar med elever hela tiden känner oss tvingade att ta på oss ansvaret för elevernas misslyckanden och curlar banan för att de ska kunna ta sig framåt. Och här har politikerna ett stort ansvar. Kraven på vad skolan ska tillhandahålla för att hjälpa elever är tuffa.
Som lärare kan jag känna en stor trötthet när jag så sällan möter känslan att skola och kunskapsförmedling är något gott och något att vara tacksam för.
Jag tror att både elever och lärare hade mått mycket bättre med en annan anda i skolan. Och i förändringsarbetet till en sådan anda är alltså både elevernas och deras föräldrars delaktighet av avgörande betydelse. Förändringen börjar i en diskussion om en fördelning mellan samhällets ansvar och det egna ansvaret.
Eva Nygren
gymnasielärare
Gå till toppen