Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Carolina Söderholm: Den ödsliga vägen är väl vald

Färdvägar, Galleri Rostrum, t o m 27/4.

Emma Gunnarsson, ”77°05′70″N, 27°48′39″Ø”.
I norska finnmarken är marken som skivad av sten och himlen blekt i blått. Tre somrar har den Malmöbaserade konstnären Emma Gunnarsson tillbringat vid Slettnes, Nordens nordligaste fyr.
Det karga landskapet fyller hennes fotografier, och flyttar in på Galleri Rostrum med skrovliga stycken av kvarts och vitnande djurskelett. Med utställningen ”Färdvägar” skildrar hon en plats där naturen villkorslöst breder ut sig. Bortom havsbandet väntar Nordpolen, och inte ens midnattssolens hetta kan tina de fläckar av snö och is som dröjer kvar. Men det är i avtrycken efter människans närvaro som blicken fastnar. I glipan mellan moln och horisont avtecknar sig telegrafstationerna, vars slitna trä har samma färg som skiffer.
Till dessa en gång så viktiga sambandscentraler kom unga män med Hurtigrutten. En och en sattes de iland, för att länka samman öst med väst, nord med syd. Nu är allt historia. Merparten av stationerna brände tyskarna ner under andra världskriget, och de som står kvar är öppna för vandrare som vill ta skydd.
I en av dem hittade Emma Gunnarsson en kompass inristad i ett bord. Den som sökte vägen kunde finna svaret där, och följa pilarna mot civilisationen så långt minnet bar. På Rostrum viker hon bilden av kompassen och binder in den i en bok. Turkisk kartvikning kallas tekniken, som gömmer kompassrosen i sin mitt. Resultatet påminner om barnens pop-up-böcker, likt en atlas för långväga drömmar. Grafikens lätt gryniga raster återkommer i ett tryck där hon i lenaste gråskala följer klippväggens sprickor och veck.
Medvetet låter hon det ursprungliga fotografiet filtreras genom blicken och handen, inte bara som en estetisk gest, utan som för att visa villkoren för själva mötet med naturen. Med små åtbörder både bejakar och gäckar hon romantikens längtan efter det sublima. Visst finns de storslagna vyerna där, men gestaltade med en sval saklighet som satte sig det sträva landskapet på tvären.
Istället för att frossa i den vördnadsbjudande tjusning som naturens krafter kan framkalla, skärper hon koncentrationen och redovisar metodiskt sina fynd. Det är en väl vald väg att gå. Trots ensligheten är det här en plats som lockat av historiska, militära och vetenskapliga skäl. Känsligt visar hon hur bilden av landskapet alltid förutsätter närvaron av människan.
Gå till toppen