Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Magnus Jiborn: Magnus Jiborn: ”Kom igen, politiker, tråka ut mig bara!”

Ett bärande tema i mediekommentarerna till svensk inrikespolitisk debatt just nu, i det som ska föreställa upptakten till en kommande valrörelse, är bristen på tydliga konfliktlinjer och avsaknaden av visioner och glöd hos dramats huvudpersoner.
Vart tog de vackra ideologierna vägen, lyder klagoropet, och var kommer alla grådaskiga pragmatiker ifrån?
De två ledande statsministerkandidaterna går – i bästa fall – bara att skilja åt på slipsfärgen, och partistrategerna vid deras sida anstränger sig till det yttersta för att slipa av eventuella åsiktsskillnader som annars skulle kunna riskera att stöta någon känslig väljare.
Särskilt upphetsande är det inte.
I många andra länder kantas valrörelserna av demonstrationer, extatiska massmöten och regelrätta sammandrabbningar mellan anhängare till de konkurrerande partierna. I Sverige riskerar väljarna på sin höjd att somna av tristess innan de når fram till valurnorna.
Det ska vi vara glada för.
Det finns ju en bra förklaring till att alla partier obönhörligt drivs mot det politiska mittfältet:
Det är där nästan alla väljare finns.
En mycket bred majoritet av svenska folket vill ha en fungerande välfärdsstat och ekonomisk frihet. Ett parti som på ideologiska grunder lovade att montera ner välfärden, eller att genom konfiskatoriska skatter beröva människor med talang och utbildning alla incitament att anstränga sig, skulle inte ha något att hämta.
Det var först när Moderaterna lade systemskiftesretoriken på hyllan som partiet kunde växa sig riktigt stort. Det finns inget stöd för dramatiska politiska omvälvningar, och därmed blir utrymmet för ideologiska brandtal trångt.
Det betyder inte att allt är frid och fröjd i konungariket Sverige. Det finns högst påtagliga problem att ta itu med. Alltför många står utanför arbetsmarknaden, segregationen sliter sönder samhällsväven, jämställdheten haltar, skolresultaten befinner sig i fritt fall. Men debatten handlar då om lämpliga metoder för att lösa problemen, sällan om målen i sig. Kring de stora, grundläggande samhällsmålen råder en bred uppslutning.
Det finns beklagliga undantag. Men till och med rasisterna i det här landet måste numera idka nolltolerans mot uttalad rasism för att tas på allvar.
De som efterlyser mer ideologisk glöd i valdebatterna bör fråga sig om det verkligen vore önskvärt med en stark politisk kraft – med chans till verkligt inflytande – som ville avskaffa välfärdsstaten, lägga ner jämställdhetsarbetet, förbjuda aborter eller förstatliga företagen. Själv tycker jag att vi klarar oss rätt bra utan.
Så kom igen, politiker, tråka ut mig bara!
Om det är priset för att bo i ett land där man kan byta ut en trött, inkompetent eller allmänt kass regering utan att få ett radikalt systemskifte på halsen så betalar jag det gärna.
Gå till toppen