Kultur & Nöjen

Leo Gullbring: Hantverket gjorde comeback på möbelmässan i Milano

Lätt kantstötta kapitäl och friser som man kan sitta på. Gummimjuka tidsdokument. Som hämtade ur en teaterdekor. Hemtamt och ändå helt annorlunda. Nynke Kosters avgjutningar av sin favoritskola, kungliga konstakademin i Haag, är min favorit på årets möbelmässa i Milano: ett dekonstruerande och ett utforskande av rumslighet, och samtidigt ett ifrågasättande av möbeltypologier. Dessa tredimensionella negativ som dragits av som ett skinn från väggarna, och dessutom från skolans kopia av Ghibertis paradisportar, ger en känsla av permanens.
Möbelmässan i Milano avslutades i söndags.Bild: Alessandro Russotti
Om det är design, arkitektur eller konst gör egentligen detsamma. Den här typen av experimenterande har varit rätt främmande på den årliga designveckan i Milano de senaste åren. Visst, bland alla utställningar som vill blomma ikapp med mandelträden är det gott om välgjorda och underfundiga nyheter. Men få vill ifrågasätta samtidens konsumtionshysteri och kraven på att bjuda det allra senaste.
När jag träffar Oliviero Toscani, fotografen bakom Benettons provokativa reklamkampanjer på åttio- och nittiotalet, hävdar han argt att vi inte längre har någon design, endast marknadsföring. Inte så underligt med tanke på att vi uppmanas konsumera oss ur krisen. När han själv utbildades i Bauhaus anda gällde det att reducera och reducera tills man nådde fram till själva verkets essens. Idag adderar man utan urskiljning, och designens kall att ge människor ett bättre liv har gått förlorad. Precis som Nynke Koster vill Oliviero Toscani ge tid till eftertanke i allt detta distraherande brus av nymodigheter och en alltmer påträngande digital värld som vi inte lärt oss att stänga av.
Fast även de stora möbelföretagen tycks ha insett att hjulen snurrar för fort. Ute i mässhallarna bland idel välgjorda bylsiga nätta lyxprodukter möter jag Ronan Bouroullec som tillsammans med brodern Erwan presenterar Officina hos Magis, en slät bordsskiva som bärs upp av ett underrede tillverkat för hand av en smed. Hos Edra är det istället Jacopo Foggini som manuellt låtit smälta plast till både sits och bärande struktur för sin stol. Också här finns en längtan till ett hantverk som helt håller på att försvinna i en alltmer strömlinjeformad möbelindustri, och samtidigt ett hopp om en mer humanistisk dimension som reaktion mot en värld där allt mäts i pengar. Kanske gäller det att bevara krismedvetenheten ett tag till?
På Triennale, Milanos eget designmuseum, visar Beppe Finessis utställning med italienska designklassiker att kriserna sporrat den italienska kreativiteten under trettiotalets isolering, under sjuttiotalets oljekris och under dagens globala kris då formgivare börjat producera i egen regi i protest mot designföretagens lyxproduktion.
Gå till toppen