Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Försvaret rustas för ett hett … val

Ursäkta misstanken, men luktar inte regeringens utspel igår om ett stärkt försvar rustning inför valet snarare än inför militära hot?

Mönstret är besvärande tydligt.
Regeringen strävar inte efter att göra upp brett om tunga frågor som kräver långa tidshorisonter och förutsägbarhet, som det blågula försvaret.
Att vinna valet verkar viktigare.
Igår gick de fyra allianspartiledarna ut på DN Debatt och på en gemensam presskonferens med budskapet att försvaret ska stärkas.
På sikt – år 2024 – ska resurserna till försvaret ha ökats med 5,5 årliga miljarder kronor. Pengarna ska gå till att bland annat förbättra incidentberedskapen och hemvärnets möjligheter att öva samt att ”markera svensk närvaro” i Östersjön och på Gotland.
Regeringen har redan gjort en inköpslista. Från 60 till 70 exemplar av stridsflygplanet Jas 39 E. Tidigarelagt luftvärn med medellång räckvidd. Två nya ubåtar, tre moderniserade ubåtar och två modifierade korvetter.
Att generalmajor Karlis Neretnieks kallar regeringens underfinansierade försvarspaket för ”rena rappakaljan” och alls inget förmågelyft är klart besvärande.
Det finns dock gott om andra märkligheter.
Regeringen tycks i detalj veta precis vad försvaret behöver – innan Försvarsberedningen i maj har presenterat sin försvarspolitiska rapport med en uppdaterad säkerhetspolitisk analys, detta material som är tänkt att sedan ligga till grund för regeringens kommande förslag om inriktningen av hela försvaret.
Partiledarna Reinfeldt (M), Björklund (FP), Lööf (C) och Hägglund (KD) har tydligen redan analyserat vad som analyseras ska, ner till minsta korvett.
Nästa konstighet:
Förslaget lades igår fram både som ett vallöfte från alliansen och som ”grunden för en bred överenskommelse över blockgränsen”.
Socialdemokraterna är nog måttligt roade av att stödja ett vallöfte från alliansen. På tisdagen talade S-ledaren Stefan Löfven istället om att försvaret är ”oerhört slarvigt hanterat”. Och det är svårt att klandra honom.
Tänk bort försvarsfrågan ett ögonblick. Den är visserligen tung och viktig, men trots allt bara ett av många politiska trätoämnen som kräver ett visst mått av samarbetsvilja – i nationens intresse.
Hur växte sig Sverige starkt?
Ett av många svar har med denna samarbetsvilja att göra.
Kärt barn har många namn. Samförståndsanda. Konsensuskultur. Den svenska förhandlingsmodellen. Under lång tid har det funnits en beredskap för samverkan mellan maktgrupper, mellan partier.
Denna beredskap till uppgörelser kan sägas ha armerats av institutionella lösningar, till exempel det proportionella valsystemet och riksdagsutskotten med sitt beredande arbete.
”Att göra upp blev viktigare än att göra ned”, som Sydsvenskans Per T Ohlsson uttrycker det i sin nya bok Svensk politik.
Långsiktighet istället för ryckighet.
Det kan ifrågasättas hur alliansregeringen under sina två mandatperioder, åren 2006–2014, har förvaltat detta angelägna arv.
Alltför ofta går alliansen fram med egna lösningar, utan tanke på huruvida nästa regering kan tänkas riva upp besluten. Fokus läggs på att kortsiktigt splittra oppositionen. Som nu. En avsikt är uppenbar, att slå in en kil mellan å ena sidan socialdemokrater som värnar en ansvarsfull försvarspolitik med modern försvarsmateriel och å andra sidan rödgröna politiker som hellre drar åt ett nedrustande, för att inte säga pacifistiskt, håll.
Hur tänker alliansen? Är den bara övertaktisk inför valet eller består den av en samling samarbetsfobiker?
Oavsett vilket behöver samarbetsandan värnas.
Det handlar inte enbart om att Sverige gagnas av ett brett stöd för ett effektivt försvar. Landet måste kunna styras även nästa mandatperiod.
Gå till toppen