Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anneli Jordahl läser Julie Otsukas nya roman: Den eviga historien

Julie Otsuka har bara skrivit två romaner men hon har redan etablerat sig som en betydande författare, konstaterar Anneli Jordahl.

När kejsaren var gudomlig.

Author: Julie Otsuka. Publisher: Övers Ulla Roseen. Albert Bonniers Förlag.. PublishYear: 2014.
Hur ofta ger en roman känslan av nytrampad mark? Julie Otsukas kortroman ”Vi kom över havet” var en ögonöppnare i dubbel bemärkelse. Här fick de japanska ”postorderbrudarna” – som på 1920-talet anlände med båt till Kalifornien för att söka lyckan – sin sorgmättade historia berättad. Männens lockbeten visade sig vara lögner, i det nya landet väntade underbetalda kroppsarbeten på landsbygden. Alla som läst Steinbecks ”Vredens druvor” vet vilken slavtillvaro det är frågan om.
Otsuka lyckades dessutom gestalta kvinnornas liv med ett kraftfullt kollektivt ”vi”, utan att det blev ansträngt. En prosapoetisk äreräddning av osynliggjorda kvinnor och ett mäktigt immigrantepos på 170 sidor.
”Vi kom över havet” berättar egentligen om alla nödställda människor som begett sig till främmande kontinenter för att överleva. Romanen slutar när Kaliforniens japaner deporterades. Pearl Harbor hade bombats och japanerna tillhörde fiendelägret.
Just där – när ett japanskt ansikte möts med avsky – inleds Otsukas debutroman ”När kejsaren var gudomlig” från 2002 som nu kommer i svensk översättning. En medelklasskvinna och tvåbarnsmor har nåtts av evakueringsordern och förbereder resan mot okänt mål. Maken har redan hämtats av FBI och förts bort iförd morgontofflor.
Så får en japansk skötsam Berkleyfamilj sitt liv krossat. Modern gräver ner bordssilvret i trädgården och bränner alla ägodelar som vittnar om japansk identitet. Japanska ord får inte användas, särskilt onämnbar är kejsar Hirohito (därav titeln).
En lång tågresa i nattmörker i slitna krängande boskapsvagnar fyllda av japaner med id-nummer på kragarna. Vid ankomsten möts de av bländande solljus i Utahs öken. Här väntar tre och ett halvt år i sterilt landskap. Med dörrnyckeln i en halskedja innanför blusen fantiserar modern om träden hemma på tomten. Barnen drömmer om fadern, choklad och skriver till klasskamrater utan att få svar. De läser gamla nummer av tidskriften Life med bilder av ett sönderbombat Europa.
Otsukas debut är till ämnet lika drabbande som ”Vi kom över havet”, men som litterär bedrift är det en mer ordinär berättelse i tredje person. I sin skildring av resan, interneringen och hemkomsten rör den sig lika smidigt mellan det vardagsnära och världshistorien.
Porträttet av den stoiska modern är gripande. Och med små medel visar författaren hur kriget fortsätter in i fredstid i veteranernas och de deporterades huvuden och kroppar. Hemvändande japaner möttes av tigande, misstänksamhet och utfrysning. Många gånger av ovisshet och rädsla från grannar som i själva verket saknat de bortförda ”fienderna”. På det följde underdånighet och kameleontisk assimilering. I bästa fall fick japanerna ett grovjobb.
”Är det något fel med mitt ansikte”, frågar barnen modern. Det är lätt att tänka på araber i USA efter 11 september-attacken. Säkert känner de igen sig i den här romanen.
Julie Otsuka har ännu bara skrivit två, till omfånget tunna, romaner, elegant översatta av Ulla Roseen. Men redan nu är hon en betydande författare som axlar tung världshistoria som drabbat hennes egen släkt.
Den eviga historien om hur krig, gränsdragningar och ett rasistiskt vi och dom-tänkande saboterar mänsklig sensibilitet.
Gå till toppen