Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Vassil Simittchiev har staden som sin ateljé

Vassil Simittchievs radikala konceptkonst har funnits med i Malmös kulturliv i snart fyrtio år.
Nu blickar Moderna Museet tillbaka på hans både strama och svindlande idéer.

I en källare på Augustenborg göms spåren efter ett långt och rikt konstnärsliv. Modeller, foton, skulpturer, skisser, urklipp och arbetsmaterial.
Men någon ateljé är det inte riktigt, utan mer ett ställe att ha sina grejer på. Ett arkiv. Vassil Simittchiev gillar inte ateljéer.
– En gång i tiden, i Bulgarien, hade jag en stor ateljé. Jag behövde det då. Men sen jag flyttade till Malmö blev hela staden min ateljé. Innanför fyra väggar känner jag mig mest instängd, säger den nu 76-årige konstnären.
Vassil Simittchievs liv och konstnärliga karriär är uppdelad i två distinkta delar. Sina första tretton yrkesverksamma år tillbringade han i det kommunistiska Bulgarien. Det var en konst i systemets tjänst: sovjetisk socialrealism, monumental, konservativ, ideologisk och monumental.
En dag i början av 1970-talet fick han hedersuppdraget att arbeta med omformningen det mausoleum i Sofia som – i god Lenin-stil – rymde landets förste kommunistiske ledares Georgi Dimitrovs balsamerade kropp.
– Jag tog jobbet, för jag förstod att det skulle kunna leda till att jag fick ett pass och skulle kunna lämna Bulgarien, berättar Vassil Simittchiev.
Precis så blev det. Och efter som frun Erika Kujel redan hade en internationell karriär som balettdansös kunde paret 1974 lämna hemlandet. 1975 fick hon en tjänst på Malmöoperan och därmed landade de båda i Malmö hösten 1975.
Efter flytten skiftar Vassil Simittchiev, som hade utbildat sig i klassisk teckning, skulptur och måleri, fullständigt fokus. Ett helt nytt konstnärskap, långt mer konceptuellt och även offentligt, tar sin början.
Många Malmöbor minns när han lät måla Munkgatan invid konsthallen randig i starka färger, eller det mäktiga ”Glaskajen” från 1985, då hela Hjälmarekajen (där Malmö högskolas hus Orkanen ligger idag) under tre dagar täcktes med 6 000 kvadratmeter klart glas.
Just glas har varit ett ofta återkommande material i Vassil Simittchievs konst.
– Det kom sig av en dröm eller syn jag hade när vi bodde på Södra Förstadsgatan. Vårt fönster vette mot gatan och jag såg för mig hur hela gatan en morgon var täckt av glas.
Men varför glas?
– Det är det sköra, att det kan krossas, som ger laddningen.
Att krossas blev också Glaskajens öde. Med besked. Två rejäla lastbilar styrde ut över glasgolvet med ett magnifikt, klirrande kras som följd. I ett annat stort verk, ”Projekt Bron”, utfört några år innan den verkliga bron över Öresund byggdes, lät Vassil Simittchiev två körer på vardera sidan Sundet uppföra ett gemensamt musikverk. Stycket byggde i sin tur på ekolodsbilder av bottnen – och de både körernas sång förbands via satellitlänk.
– Jag har haft väldigt mycket stöd under åren, i vissa fall från sponsorer, men också från Malmö kommun. Framför allt under 1980-talet tycker jag det fanns stora möjligheter.
Han är fortfarande fullt verksam. I verkstaden står en stor modell av en scenografi som ska sträcka sig ut över Pildammarna: roterande skulpturer av dansare ute på vattenspegeln, kombinerande med en scen för ett dansverk.
Fast det har sina sidor att jobba med storslagna, smågalna idéer för uppförande ute i stadsmiljön. Till exempel blir verken ofta aldrig utförda. Det gäller till exempel hans förslag från mitten av 1980-talet om att täcka borggården på Stockholms slott med en vattenspegel, likt en gigantisk vattenmadrass formad av transparenta vattenfyllda säckar.
– Det var många som ville se det verket. Jag har flera pärmar med korrespondens med hovet. Men det blev aldrig av. Har inte blivit än, åtminstone, man ska aldrig ge upp.
För en man som helst säger att han vill ”försöka minnas framtiden” är det inte helt enkelt att vända tillbaka och titta i arkiven. Men med början den 26 april visar Moderna Museet Malmö en filmisk retrospektiv över några av hans mest uppmärksammade verk, som ”Glaskajen”.
– Ja, det var både jobbigt och roligt att se verken. Jag är dålig på att dokumentera, det är mest av en slump om det finns något filmat av det jag gjort.
En metafor som Vassil Simittchiev länge använt för sina konstverk är ”transplantation”. Precis som en organtransplantation addera något främmande, något som kan accepteras eller stötas bort, har hans verk ofta handlat om att lägga till ett element i det offentliga rummet – och så iaktta processen.
Ett annat fantasieggande projekt bestod i att gräva ner ett rör mellan två småländska sjöar. Genom häverteffekten skulle förbindelsen se till att utjämna höjdskillnaderna mellan de bägge sjöarna. Fast det skulle förstås ta tid, räknade Vassil Simittchiev ut – närmare bestämt 145 år.
Och nej, inte heller detta verk blev av.
– Men det spelar kanske inte så stor roll? Det är idén som är det viktiga.

Konceptuell Malmöhistoria

Vem? Vassil Simittchiev, bulgarisk-svensk konceptkonstnär och skulptör, verksam i Malmö sedan 1975.
Vad? ”Dokumentationer och sketcher 1979-2012”. Utställning med filmer av installationer, performance och videoverk.
När? Vernissage på Moderna Museet Malmö i morgon 26 april.
Gå till toppen