Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Även köksvasken åker med

Victoriateatern, Malmö, 24/4

Amerikaner och engelsmän brukar tala om att ”slänga in allt utom köksvasken” i det man gör. Fast just Lina Nyberg får nog vackert diska hos grannen.
Det ryms förbluffande många olika saker i Lina Nybergs musik. Ännu mera häpnadsväckande är hur hon och bandet lyckas hålla mångfalden i koppel. Hockeytränaren Timo Lahtinen skulle ha kallat samspelet för äckligt disciplinerat, och det riktigt fräcka med alltihop är mötet mellan låtstrukturens ordning & reda och musikernas fria uttryck och soloryck.
Sällan hör man modern, kompromisslös, jazzbaserad musik som är lika envist underhållande som Lina Nybergs. Torsdagens Malmökonsert övertygade, men berättade egentligen inte så mycket nytt för den som har hört det nya albumet ”The Sirenades”. Även de gröna strimmorna vid bandmedlemmarnas ögon var på plats. Norrbotten Big Band var förstås inte med, men ingen behövde bli ledsen för det. Kvintetten behöver ingen assistans för att ge full rättvisa åt Nybergs stilbrokiga minimusikaler till låtar, där olika rytmer slåss om att tränga sig fram i första ledet.
Texter brukar fara rätt illa på konserter, men här gick de fram ordentligt. Berättelserna är fantasispäckade och väldigt olika. Lina Nyberg sjunger om rädsla, gråsuggan, att förvandla sig till Ingrid Bergman och att internet borde upplösas, och hon bygger en låt kring ett citat från Virginia Woolf. Utifrån kom bland annat en söt aria ur Mozarts ”Figaros bröllop” som levererades med lätt hand och passade in fint.
Sångrösten verkar bara bli bättre och på scen imponerar den koncentrerade Nyberg med sina många uttryck och breddar upplevelsen med laddade, ordlösa improvisationer. Mellansnacket satt bra också, roligt, smart och lite överraskande.
De fyra instrumentalisterna prioriterade att ta hand om själva låtarna och helheten. Gitarristen David Stackenäs med de många ljuden och förmågan att släppa loss rena primalskriksattacker tog i alla fall några distinkta och olikformade ensamturer och pianisten Cecilia Perssons enda långa och extremt laddade solo fick kvällens mäktigaste applåd.
Gå till toppen