Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Nu kan Emma komma fram ur Zornskuggan

Birgitta Sandström har skrivit en biografi över Emma Zorn, Anders hustru. Per Svensson träffade henne och talade om ett kvinnoöde i skugga.

Två kvinnor spelar biljard. En man står lutad över ett skrivbord.
Det är Anders Zorn, hans hustru Emma och hans älskarinna Emily Bartlett. Zorn har bjudit in henne till sin och Emmas stora villa i Mora.
Inte en alldeles vanlig scen ur ett äktenskap. Men så var inte heller Emma och Anders Zorns äktenskap alldeles vanligt.
I sekelskiftets svenska kulturvärld var de ett kungapar; hela tiden omskrivna och omsusade, sammantvinnade i gemensamma projekt och av en gemensam övertygelse om att de satts att förvalta en gudomlig gåva: Anders Zorns talang.
– Hon ser geniet. För henne förlåter det mycket, säger Birgitta Sandström.
Hur tror du att just det kommer att uppfattas nu när din bok ges ut? Kritiken av föreställningen om ”det manliga geniet” är ju ett återkommande tema i kulturdebatten?
– Jag har inte funderat på det. Det jag har velat göra med min bok om Emma är att sätta in en kvinna i hennes egen värld, i hennes egen kulturella omgivning, ta fram hennes eget livsperspektiv.
Det är en rejäl biografi Birgitta Sandström nu skrivit. ”Emma Zorn”, som i dagarna kommit ut på Norstedts förlag, spränger 700-sidorsvallen med viss marginal. Så finns det också mycket att berätta, många fördomar att ta kål på. Många har tyckt sig veta att Emma Zorn var mesig och Anders Zorn en bock. Kort och gott.
Verkligheten var mer komplicerad, i mer än ett avseende.
Birgitta Sandström har ägnat en avsevärd del av sitt liv åt makarna Zorn. Hon är konsthistoriker och var under sjutton år, 1989 till 2006, chef för Zornmuseet i Mora. Hon är dessutom släkt med föremålet för biografin. Hennes morfar var systerson till Emma Zorn.
– Min mammas familj var den fattiga grenen. Min morfar hade tydligen gjort något slags konkurs det inte pratades om. Emma hjälpte dem ekonomiskt. Hon var den goda fen. Jag var rädd ett tag att det skulle … ja, att den romantiska bilden av henne skulle ta överhanden när jag skrev. Men jag lärde mig ganska snart att hålla den ifrån mig, det gjorde jag redan när jag jobbade uppe i Mora.
Ett mer svårhanterligt störningsmoment under arbetet med biografin har varit Anders Zorn.
– Anders hade en tendens att tränga sig in och då fick jag säga åt honom: ”Hör du du, det är Emma jag skriver om, inte om dig”. Det beror ju på att han är så dominerande.
Vi äter lunch på Grand hotells veranda. Det är rätt plats för ett samtal om Emma Zorn. Det var här hon gärna tog in under sina besök i huvudstaden – trots att hennes man höll sig med ateljé och bostad också i Stockholm; först på Bryggargatan sedan på Södermalmstorg.
Hon bor aldrig med honom där?
– Nej, det gör hon aldrig. Man kan säga att de lever bredvid varandra, men inte ihop.
Så hade det inte alltid varit. De första åren var annorlunda, lyckligare. I berättelsen om Anders och Emma finns det ett före och ett efter. Vändpunkten kan enligt Birgitta Sandström lokaliseras till åren 1897–98.
– Först får han syfilis.
Att Zorn, liksom så många av sina samtida kollegor, drar på sig den fruktade och mytologiserade sjukdomen har varit en i Zornlitteraturen oftast förtigen kunskap. Inte heller Birgitta Sandström vill göra någon stor affär av det, men fakta är fakta, indicium är indicium:
– Jag hittade en flaska gråsalva i ateljén, kvicksilversalva. Det var det botemedel som fanns på den tiden.
Du hittade det?
– Ja, det låg i en låda i ateljén, uppe i Mora. Och sedan använde han sig av läkaren Edvard Welander, som var Sveriges främste expert på syfilis. Dessutom skriver Emma i sina efterlämnade ”Minnen” att Anders bröt sin hälsa ”i 37-årsåldern”.
Syfilisen först. Sedan, året därpå, historien med Emilie Bartlett, en ung amerikanska som hade skilt sig från en av paret Zorns konstnärsvänner i Paris, skulptören Paul Bartlett.
Sommaren 1898 är hon på besök hos paret Zorn i Sverige. Anders Zorn berättar i sina ”Självbiografiska anteckningar” om hur han vid ett strandhugg hos vän i skärgården om kvällen får syn på Emilie genom ett upplyst fönster. Hon sätter upp sitt hår för natten. Hon är naken. Fylld av voyeuristisk vällust kan han ”ostört beundra en den vackraste kropp jag någonsin sett och ej underligt om jag blev farligt upptänd jag, liksom andra män vid åsynen av hennes ansikte endast”.
Detaljerna kring affären förblir en smula skymningsdunkla. Men en affär var det, om än tillfällig. För Emma Zorn var det ett svårt brott mot den pakt hon och Anders ingått när de sjutton år tidigare valt varandra.
Sexuell otrohet var en sak. Bartlett representerade något mer och värre. Hon skulle, åtminstone i teorin, kunna överta Emmas roll.
– Hon blir ett hot därför att hon tillhör samma samhällsklass, sammanfattar Birgitta Sandström
Emma Zorn var, hur kompetent och bildad och verbalt slagfärdig hon än var, också en 1800-talskvinna. Hennes möjligheter att göra egen karriär var begränsade. I gengäld blev hon en drivande och oumbärlig kompanjon i firma Zorn. Tillsammans skapade makarna Zorngården, tillsammans genomförde de en lång rad filantropiska och kulturella projekt i Mora, tillsammans gjorde de Zorn till en internationell konstnärscelebritet.
Detta kunde och ville hon inte förlora. Det var ett av skälen till att det trots allt inte blev någon skilsmässa.
Ett annat var att de förmodligen faktiskt inte kunde leva utan varandra. De hade inga barn, men de hade varandra.
– Det finns inget par i världen som grälat så mycket som Emma och Anders Zorn, säger Birgitta Sandström och tillägger:
– Men jag tror att de fick en bekräftelse på sin samhörighet genom att gräla.
Man kan associera till Richard Burton och Elizabeth Taylor i ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”
Emma Zorn var född Lamm, en familjeflicka från en högborgerlig judisk stockholmsfamilj. Hon hade Ellen Key som lärarinna. Hon var kusin med konstnären Hanna Pauli. Hon var släkt med litteraturhistorikern Henrik Schück. Anders Zorn var ett utomäktenskapligt bondbarn från Mora.
Vad förenade dem? Är man elak skulle man säga den livslånga kärleken till Anders Zorn och hans konst.
Anders och Emma var jämnåriga, båda födda 1860. De träffas när Zorn som 21-årig elev vid konstakademin ska måla ett porträtt av Emmas systerson. Ett halvår senare är de hemligt förlovade. Ytterligare ett par månader senare flyttar Anders till London för att etablera sig som akvarellmålare. Under de följande åren ses de bara vid ett par tillfällen, i gengäld brevväxlar de intensivt.
Hösten 1885 gifter de sig. Bröllopsresan går till Konstantinopel. Där är Anders nära att dö i tyfoidfeber.
Birgitta Sandström tror att den långa förlovningstiden och dramat i Konstantinopel svetsade samman dem.
– Ja, den intimiteten de upplevde. De kommer varandra oerhört nära.
Ändå, eller just därför, blommar Emma Zorn upp sedan Anders, utlevad och utbränd, till sist gått bort, 1920. Själv har hon då 22 år kvar att leva. Tillsammans med den unga konsthistorikern Gerda Boëthius, ägnar hon dem åt att bygga monumentet Anders Zorn och som en del av detta skapa Zornmuseet.
Hur medvetet strävade hon efter att förmedla sin bild av Anders Zorn till eftervärlden?
– Ganska medvetet. Många brev är kastade. Hon har sorterat i arkivet, om man säger så. Och hon både köper och säljer verk av honom. Hon säljer saker hon inte vill ha, köper in annat.
Finns det något mönster i brevsorteringen?
– Jag tror det. Alla breven från förlovningstiden finns kvar. Varför? Det finns bara ett skäl. Hon ville att de skulle bli publicerade en gång. Annars skulle hon ha slängt dem också.
Emma målade, kan man säga, ett porträtt av Anders som hon ville se honom. Det var detta porträtt hon ställde ut. Skisserna, Anders så som han också kunde vara, behöll hon för sig själv.
Kanske var det så.
Gå till toppen