Anna Vogels andra roman, ”Blodapelsin”, börjar lovande. Vogels beskrivning av en skoldans i en skånsk småstad vid mitten av 1980-talet fångar mig omedelbart. Precis så var det, tänker jag, och sugs tillbaka i tid och rum, till min egen tonårstid i Svedala och disco på Folkets hus. Alla tidsmarkörerna finns där: ”Like a Virgin” och Bob Marley i högtalarna, smaken av stopp och väx, hårgelé, klumpiga killar och osäker dans. Tristessen, det futtiga – och samtidigt, övertygelsen om att det måste finnas något annat, något bättre, något större, någon annanstans.

Emma går i nian när Vogels berättelse tar sin början. Hon är svårt uttråkad, trött på sina klasskamrater, trött på att vara den duktiga flickan. När hon möter Nina, nyinflyttad, blir hon som förhäxad eller förälskad. Nina är något annat, svartklädd, säker, annorlunda, uppväxt i Tanzania med sina biståndsarbetande föräldrar. Hon blir Emmas vän och livet får en annan glans. Med Nina kan livet vara ett äventyr. Tjejerna ritar och syr sina egna kläder, de åker till Köpenhamn på helgerna, spelar fiol och flöjt och tjänar ihop egna pengar. De smider planer. Stora planer. Men Nina sviker.

Den yttre berättelsen är en historia om vänskap, om Emmas längtan efter bekräftelse och symbios, om Ninas ganska egoistiska utnyttjande av Emma. Sådär som det kan se ut mellan tonårstjejer, när den ena är lite bättre, lite snyggare, lite tuffare och den andra gör allt hon kan för att få vara i hennes närhet, i någon sorts förhoppning om att liksom bli smittad av den andras glans. Det finns också en annan berättelse i Vogels roman, och jag undrar om inte den är angelägnare. Den är definitivt mer originell. Egentligen är det inte Emma och Nina och deras komplicerade vänskapsrelation som är romanens ärende, utan sexualiteten. Vogel skildrar en ung kvinnas gryende sexualitet på ett sätt jag aldrig stött på tidigare.