Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Thomas Millroth: Vassil Simittchiev öppnar vägar till det slutna

Dokumentationer och sketcher, Moderna museet, Malmö, t o m 25/5.

År 1975 kom Vassil Simittchiev från Bulgarien till Sverige och Malmö. Han lämnade ett land där regimen använde konst som kanoner och megafoner.
Men inte heller det nya landets konst, med sin egen tradition av upphöjdhet, stämde med hans idéer. Han föredrog verk, som inte gjordes för något slags evighet. Han föreställde sig ett konstverk eller monument, som dök upp, förändrade en plats och vår tanke, för att sedan försvinna. Men efteråt skulle inget längre kunna vara som förut.
För honom var konst någonting mer än de föremål som brukar kallas för det. Det var en andlig verksamhet, och det handlade om idéer bortom det rationella.
På Moderna museet visas nu sjutton videodokumentationer. En timme och fyrtio minuter tar det, och där finns inte en död sekund.
I en av dem, från 1985, täcker han Hjälmarekajen med glas. Den glittrar som vatten så länge han försiktigt går på den. Och det dånar som islossning, när han dirigerar de långtradare, som krossar glasskivorna.
Glas, vatten, ljus är material han ofta återvänder till. I Ystad fyllde han 1986 en kommunal damm med fiskar, varpå han högtidligt öppnade och åt upp en burk tonfisk. Det började som en religiös ritual, men slutade som en långsam slapstick. Vid andra tillfällen kunde han dyka upp med bländande ljus. Och den ogenomförda planen att fylla Stockholms slotts inre borggård med jättelika vattenkuddar är numera en klassiker.
Jag tänker att han använder de här materialen som symboliska passager mellan sitt förflutna och framtiden. De kommer som överraskningar, tillfälliga intrång, i vanornas landskap.
Han är ingen konceptkonstnär, där utkastet bär hela laddningen. Alla verk görs i full skala, vare sig det är en husfasad, en flagga eller ett garnnystan. Han brukar säga att han transplanterar ett föremål från en plats till en annan. Glasskivorna ovanpå Hjälmarekajens mörka, hårda stenar är en klockren transplantation.
Han har ett rituellt drag med rötter i religionen, trots att han inte är religiös. Men inom den östliga ortodoxa kristenheten är riten en kollektiv erfarenhet, ett uttryck för både hopp och tro. Vassil har tagit över den, men hans tro handlar om konsten. Och det är ju en hållning som är gemensam för flera konstnärer med rötter i den östliga kristna sfären. Det allmängiltiga och personliga tvingas därmed in i clinch.
Riten är också ett sätt att framkalla och förstå det förlorade. En av hans allra innerligaste föreställningar ägde rum 1990, då han omständligt strök den bulgariska flaggan hemma i vännen Jordan Vamporovs våning i Sofia.
Det är ett verk som talar för sig själv. Precis som när han på det kyrilliska alfabetets dag den 24 maj reciterade bokstäverna, först i Köpenhamn 1988 och två år senare i Sofia. Här förflyttade han sig in i det bulgariska medvetandets heligaste kärna.
Vassil Simittchiev på Moderna är en högtidsstund. Men att uppleva honom kränga ut och in på den gamla vanligheten är också fars. Som att han på en av väggarna har fäst ett ensamt dörrhandtag, en gest som låter oss förstå att det är möjligt att öppna det slutna. Och att ingenting är så vanligt, att inte en hemlighet döljs där bakom.
Som sagt, här finns inte en enda lucka.
Gå till toppen