MFF

Bosse Larsson 70 år: Arbetarkillen som blev en ikon

Han spelade i Malmö FF under hela 1970-talet, vann både skytteligan och allsvenskt guld 1970, gjorde totalt sjuttio landskamper för Sverige. När Sydsvenskan i fjor bad honom säga vilket tal han mest förknippade med sin karriär blev svaret – sjuttio.
På måndag fyller Bosse Larsson 70 år.

Förmodligen var året 1970 när jag tjatade på mor och far tills jag fick en MFF-matchtröja, en klassisk med krage, med nummer tio på ryggen.
Jag var 12 år och hade följt med mina föräldrar några år på MFF-matcherna och för mig, liksom många generationer både före och efter, var Bosse – ingen sa något annat – Larsson stjärnan inte bara på den ljusblå utan på hela den svenska fotbollshimlen.
Just då, 1970, stod han mitt i karriären.
Under sexton år i MFF spelade Bosse Larsson 546 matcher, gjorde 289 mål, vann sex allsvenska guld och fyra cupguld, vann skytteligan tre gånger, Guldbollen två gånger och var med och fick Svenska Dagbladets bragdguld för finalplatsen i Europacupen 1979.
Men Bosse Larsson är så mycket mer än meriterna, han är en bit malmöitisk historia, en symbol för staden, en ikon för MFF-supportrar i alla åldrar.
Han var och är Malmö och MFF.
När bilderna spelas upp i huvudet, är det som om han skulle kunna springa in där än i dag. Lite karaktäristiskt framåtlutad, nästan lite loj och med armarna rytmiskt svängande.
Jag kan höra suset bland de kanske sjuttontusen på läktarna på gamla Stadion när bollen nådde honom, ofta en bit ut på vänsterkanten, se det explosiva rycket förbi motståndarna och den stenhårda bredsidan i bortre burgaveln – alternativt den desperata fällningen från en motståndarförsvarare.
Eller för den delen den perfekta passningen, det perfekta inlägget placerat på en medspelares fot eller huvud.
De taktfasta ropen på ”Bosse, Bosse, Bosse” – eller ilskan över fällningen av ”vår” stjärna eller att domaren inte sett den.
I ett lag fyllt av stjärnor – ett tag hade MFF faktiskt fler A-landslagsmeriterade spelare än platser i laget – var Bosse superstjärnan, som växte till en mytomspunnen ikon.
Hans popularitet handlade förstås i första hand om de unika fotbollsegenskaperna, men också att han var en väldigt vanlig 70-talsmalmöit, en arbetarkille som gick på Jägersro, dansade på Tunneln, Amiralen och Club 54, rökte sin cigarett (även i pauserna på matcherna, så var det då!) och inte lät sig imponeras av något eller någon.
Asta och Nils Larsson fick sonen Bo mitt under brinnande världskrig. De bodde på Rosendalsvägen, på ”andra” sidan Lundavägen från Kirseberg.
Asta jobbade i charkuteriaffär, Nils förstås på Kockums mekaniska verkstäder. Tidigt tog han med Bosse till Malmö idrottsplats för att se MFF, och snart nog började pågen spela ”gåramatcher” på den lilla ängen himmavid.
På den tiden var skolfotbollsturneringen som spelades på Ribersborgs grusplaner Malmö FF:s främsta rekryteringskälla. 1958 representerade Bosse Larsson Kirsebergs realskola. Ledarna Georg Österlin och John ”Kanon” Andersson såg storheten i den lille blonde killen och fick honom att börja i MFF:s ungdomslag.
I dag finns en minnessten på Ribban, som berättar att det var här karriären började.
Bosse Larsson började som försvarsspelare, men Nils-Åke ”Kajan” Sandell, legendarisk spelare som blev tränare, gjorde om honom till anfallare. Och sedan rullade det bara på – Bosse var bara 18 år när han gjorde debut i MFF:s A-lag.
1966 kunde Bosse inte motstå de tyska locktonerna från VfB Stuttgart. Han fick 200 000 kronor för att skriva på, medan Malmö FF kompenserades med 50 000 kronor.
1967 jämfördes Bosse Larsson med Franz Beckenbauer och var – tvärt emot vad många kanske tror – riktigt stor i den tyska ligan.
1969 flyttade familjen hem. Kärleken till Malmö och MFF, en viss tristess i proffslivet – där han bara var en av tre fyra heltidsspelare, faktiskt – en önskan att dottern Carina skulle växa upp hemma, var en del i mixen som ledde fram till beslutet.
I Tyskland hade Malmöpågen spelat mittfältare, men MFF:s spanske tränare Antonio Duran ville ha honom där framme och naturligtvis fortsatte landslagsstjärnan att ösa in mål i både klubb- och landslaget.
Hans karaktäristiska straffar – enkla bredsidor, aldrig på kraft – tog Sverige till VM 1974.
I en klassisk kämpamatch på gruset på Malta gjorde han 2–1 som gav Sverige en omspelsmatch mot Österrike. I denna än mer klassiska snömatch i Gelsenkirchen i dåvarande Västtyskland, satte han lika säkert 2–0 (det blev 2–1).
Men så kom den sista träningsmatchen inför VM och Bosse Larsson missade en straff i Malmö mot Schweiz. När Sverige sedan i VM fick en ny mot Polen, valde förbundskaptenen Georg ”Åby” Ericson att låta Staffan Tapper slå den, men målvakten Jan Tomaszewski gjorde en magisk räddning.
Efter VM valde Bosse Larsson att lämna landslaget och fokusera på ett MFF som gjort en spännande nystart, efter ett par mellanår.
Den 26-årige engelsmannen Bob Houghton, yngre än Bosse alltså, klev in i omklädningsrummet och gick direkt bort till MFF-stjärnan och till lagkaptenen Krister Kristensson, presenterade sig och tilltalade dem med förnamn. De skeptiska veteranerna blev imponerade och bådas karriärer satte fart igen.
Bosse Larsson gjordes om till mittfältare, lämnade ifrån sig tröja nummer tio och bar ett tag nummer sju, men 1975 och fram till karriärens slut spelade han som nummer åtta.
Han ledde ett fantastiskt MFF-lag till framgång efter framgång och när det blev VM-dags 1978 övertalade ”Åby” honom att göra comeback.
I truppen fanns åtta MFF:are, men det gick inte så bra. VM-avslutningen mot Spanien kom att bli Bosses 70:e och sista landskamp.
Men en tung resa återstod, MFF:s väg mot Europacupfinalen. En resa som Bosse Larsson fick kliva av efter fyrtio minuter i kvartsfinalen mot Wisla Krakow med ett trasigt korsband. Många – så även jag – tror att finalen mot Nottingham tagit en annan riktning med Bosse Larsson i laget.
Hösten 1979 var han tillbaka där det började. Han avslutade med fem matcher som innerback och det visade bara vilken komplett spelare han var.
Eftersom Krister Kristensson slutat, fick han också avsluta som lagkapten.
Det blev ett par evakueringsår från fotbollen innan Bosse Larsson drog sig tillbaka nästan helt från uppmärksamheten och ägnade sig åt familjen och intresset för hästarna på Jägersro.
Rampljuset var inte det som lockade, det var MFF och fotbollen.
Jag har hållit kontakten med honom genom åren och alltid blivit lika vänligt bemött, fått korta kommentarer kring MFF när det varit aktuellt.
Men så bestämde sig Bosse Larsson för att medverka till att hans fotbollsliv trots allt blev en bok och på hans mångåriga arbetsplats på Skanska Maskinuthyrning, där han helst möttes bakom sitt skrivbord, ett slags andra himmaplan, träffade jag en delvis ”ny” Bosse.
Han hade inte så gärna pratat om det som varit, men nu var det som om MFF-hjälten gjort upp med sig själv och kunde ta till sig fansens och stadens kärlek.
När han signerade boken på Sydsvenskans redaktion vid Stortorget, ringlade sig kön halvvägs runt kvarteret och själv vågade en rörd hjälte knappt titta ut för att se hur lång den var.
För mig var det ett magiskt ögonblick som knöt ihop MFF-historien när det nya Stadion invigdes.
Matchbollen vandrade uppifrån läktaren från det då 99-åriga årsbarnet med MFF, Andreas Nilsson, via olika generationer ner på planen.
Ovationerna när bollen till slut nådde mittpunkten och det stod klart att Bosse Larsson skulle slå den symboliska avsparken till dåvarande lagkaptenen Daniel Andersson var magiska.
Jag tror att Bosse Larsson bär den hyllningen med sig än i dag, även om tankarna just nu är på annat håll: hans livskamrat Anita gick bort för bara två veckor sedan.
Många MFF-hjärtan är med honom på hans 70-årsdag – och i hans sorg.

Bosse Larsson

Gör: Pensionär.
Bor: Lägenhet i Katrinelund i Malmö.
Familj: Dottern Carina.
Aktuell: Fyller 70 år på måndag, den 5 maj.

… Bosse Larsson

Ralf Edström, landslagskamrat 1972–1980:

”Det har ofta sagts att ett lag med tio Nisse Liedholm hade varit oslagbart. Ett lag med tio Bosse Larsson hade varit ett kanongäng – och förmodligen än bättre. Han hade nästan allt som spelare. En fantastisk känsla i foten, bra skott, bra speluppfattning. I min landslagsdebut skruvade han en hörna direkt i mål. Det säger allt.”

Staffan Tapper, lagkamrat i MFF 1969–1979, landslagskamrat 1971–1980:

”Bosse gjorde allt rätt utan att veta varför. Är talang bästa ordet för det? Var han fri fem gånger, gjorde han fem mål. Var jag fri fem gånger, gjorde jag två. Han var vältränad och hård. Det tog lite tid att lära känna Bosse, men vi bodde ihop under två VM och när man väl kommit honom inpå livet är han en fantastisk vän.”

Robert ”Bob” Houghton, hans tränare i Malmö FF 1974-1979:

”Det är ofta ’superstjärnan’ som ger managern störst problem. Ego spelar en roll och relationerna med coachen och de andra spelarna blir ibland ansträngd. Men med Bosse var det raka motsatsen. Han var enormt populär både på träningar och matcher bland spelare och oss ledare. Bosse var helt enkelt ett fullblodsproffs.”

Gå till toppen