Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Kalle Lind: Jackie Ferm är utan offerkofta i "Rövardotter"

Rövardotter. Bookmark.
Jackie Ferms hämnd var kanske av det skandalösa slaget men hennes berättelse om den sitter som en knytnäve i mellangärdet, skriver Kalle Lind.

En gång jobbade jag inom Kriminalvården. Det var en fascinerande tid. Jag skrattade mycket, så som folk gör på kanten till avgrunden. Jag träffade snälla tjyvar och dumma tjyvar, tjyvar som pluggade Wittgenstein och tjyvar som tatuerat sig själva i ansiktet. Många av tjyvarna hade barn. Många av tjyvarna var barn till tjyvar. Det gjorde att det ibland tog emot att skratta.
Jag minns den unge brottslingen som fick ha bevakat besök med sin egen mamma eftersom risken fanns att hon skulle smuggla in preparat till honom. Jag satt med under besöket och mamman berättade glatt om hur hon en gång inrett sin första cell på Hinseberg. Jag minns femåringen som söktes igenom med metalldetektor och den stressade pappan som sa att vakterna bara lekte. Jag minns den vänlige gamle fyllskallen som haft ihjäl sin polare och hur han pustade ut när han bara dömdes för dråp. Det viktiga var att kunna säga ”morfar är ingen mördare”.
Vuxna har någonstans ett val att handla kriminellt. Barn har ingenting. Litteraturen och filmhistorien är full av nyanserade, romantiserade, förklarande porträtt av skurkar och deras handlingar. I kriminalberättelserna, de fiktiva och de autentiska, står Brottslingen och Polisen, bytet och jägaren, samhällstrotsaren och samhället, i centrum. De anhöriga, de oskyldigt drabbade, är statister.
Jackie Ferms ”Rövardotter” fyller en lucka. Det är en subjektiv men saklig redogörelse för vad hon – dottern till den ökände återfallsförbrytaren Lars-Inge Svartenbrandt/Lars Ferm – varit med om. Den sitter som en knytnäve i mellangärdet.
I år blir Jackie Ferm tjugofyra. När hon var sex tvingade polisens insatsstyrka ut henne barfota i vinterkyla ur familjens bil i jakten på hennes efterlyste pappa. När hon var elva lyckades hon få med sig en mobil in på familjens toalett för att kunna skrika till polisen: ”Pappa håller på att mörda mamma!” När hon var sexton fick hon arrangera sin lillebrors begravning. Pappa tog med sig fotografer från Aftonbladet.
Jackie Ferm har klämts mellan en pappa på kåken och en mamma på fyllan, skickats mellan institutioner och familjehem, tappats från en balkong av sin dyngrake styvfar, tagits till psyket, hållits i herrans tukt och förmaning av auktoritära behandlingshemsföreståndare, utretts, placerats, journalförts. Notera passivformerna: ett barn agerar sällan på egna villkor, är alltid utlämnad till någon annans godtycke.
Med sina memoarer återtar Ferm, tillsammans med medförfattaren Ola Brising, kontrollen över sin berättelse. Boken är fylld med citat ur pappans kärleksfulla men snömosiga brev från cellen och samhällets journalanteckningar. Jackie Ferm fyller i det som står mellan raderna, förklarar varför pappan är så upphängd på förlåtelse, redogör för vad journalernas moraliserande om ”sexuellt utagerande” bestått i, ger kött och liv åt kanslisvenskan.
Hennes första steg in i offentligheten gick genom utvik i grabblaskan Slitz och medverkan i skandaldokusåpan Paradise Hotel. Sådana insatser brukar antingen beskrivas som slampiga (på typ Flashback) eller som utfall av en mindre vetandes aningslöshet (på typ kultursidor). Ferm är uppriktigare: hon visste att hennes pappa skulle se sina kåkpolare smyga in i cellerna med hans avklädda dotter under armen. Hon ville hämnas. Det var en aktiv handling.
Jackie Ferm ber inte om förlåtelse, klagosjunger inte, urskuldar sig inte. Hon skriver uttryckligen att hon inte vill vara ett offer. Ändå är hon förstås ett offer: för livets nycker, samhällets orättvisor, det sociala arvets förbannelse. Men hellre än att ömka sig själv vill hon återupprätta sig själv.
”Rövardotter” hade kunnat vara ett oartikulerat utbrott, en bomb som briserar efter att ha laddats med två decennier av kränkningar och utsatthet. Ingen hade klandrat Ferm om hon spytt bitterstinn galla omkring sig. Det gör hon inte. Hon ställer sina minnesbilder på rad, ömsom ömsinta, ömsom mardrömslika. Så här minns jag det. Tyck vad ni vill. Döm om ni har mage. Den som är utan skuld och så vidare.
På ett av behandlingshemmen hon har bott på kunde tonårstjejerna med självskadebeteende få hjälp. Det går att täcka handledernas ärr med läderhuden från det mellersta hudlagret. Lyckades man hålla sig borta från rakbladen i två år bekostade hemmet operationen. Jackie Ferm ser ut att ha lyckats täcka sig med själslig läderhud. Troligen inte på någon annans bekostnad än sin egen.
Boken får mig att associera till Bamseberättelsen ”Vargens liv”, som Rune Andréasson gav den nästan ursäktande underrubriken ”En ganska sorglig berättelse”. Den beskriver hur Vargen växer upp hos en skara vargbusar som lär honom öla och stjäla och hur han stolt utses till Världsmästare i elakhet av Tuffa tuffingars klubb. Bamse visar honom vänlighet och Vargen lyckas ta in på den smala vägen. I slutrutan ligger Bamses ungar i ring runt Vargen och lyssnar lystet på historien om Vargens fruktansvärda öde. Slutord: ”Så blir Vargens sorgliga barndom ändå till någon glädje.”
Just glädje är kanske inte ett ord att förknippa med ”Rövardotter”, men paradoxalt nog ger den ändå hopp om mänskligheten. Överlevnad är möjlig vad oddsen än säger.
Gå till toppen