Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Vi synar Sannas semimotstånd

Betyg på kvällens samtliga bidrag.

Estlands bidrag ”amazing” föll inte Sydsvenskans Håkan Engström i smaken.Bild: Janerik Henriksson / TT

Betygen i råtext för dig som läser i mobilen.

1 Armenien
Aram MP3: Not Alone
HHHH
"Gråt inte, lilla fågel" sjunger Aram MP3 (namnet är taget) med beskedlig gråsparvsröst, och det verkar inte bättre än att vi löst biljett till en åkattraktion avsedd för de allra minsta.
Men strax blir det skräckkabinett. Stråkarna gör entré — de cirklar över hela skapelsen, likt svalor före regn — och Aram förvandlas till en korpkraxig armenisk karikatyr på Tom Waits, i kamp mot elektroniskt sprakande väderkvarnar där blixten slagit ner. Huga!
2 Lettland
Aarrzemnieki: Cake to Bake
HH
"En kaka att baka"? Nåväl, var och en har sitt kors att bära.
De jønsiga letterna skuttar omkring på stadens gator och torg och berättar om sitt lilla hippieprojekt. De ska baka från scratch, enligt ett ofelbart recept: blanda lite deg, tillsätt lite kärlek — baka!
Tyvärr är de lika naiva när de skapar musik. De tar första självanmälda refräng och lattjar lite med ballongvispen – fluffigt blir det, men det är också allt.
3 Estland
Tanja: Amazing
H
Det finns åkattraktioner och det finns åkattraktioner ... och så finns åkdistraktioner. Detta är en sådan, ett karusellnummer med lite halvhjärtad dubstep som existerar främst för att flytta fokus från en låt som det uppriktigt sagt aldrig blir riktig snurr på. Men sångerskan imponerar — hon låter helt oberörd av att danspartnern skickar henne runt i en centrifugrörelse som man blir yr och kräkfärdig bara av att titta på.
4 Sverige
Sanna Nielsen: Undo
HHHH
Klassiska låtformer, geometriskt beprövade, men inte i närheten av lika kantiga som de hon brukade få — utvecklingen i plastvärlden går framåt. Låten är ett tjusigt bygge, fyllt med granna detaljer som Sanna Nielsen behandlar med den elegans de förtjänar.
Här finns en stram perfektion som inte alltid faller slötittaren på läppen — var finns den där balkongen där telefonröstaren kan ställa kvällsgroggen? — men sångerskan kompenserar i ESC med att ge järnet.
5 Island
Pollapönk: No Prejudice
HHH
ESC handlar om två saker: om trista konventioner och om att motverka fördomar. Om det senare talas vitt och brett, om det förra talas det numera knappt alls.
Alltså är det helt följdriktigt att Pollapönk iscensätter en konventionell protest mot fördomar som smeker oss alla medhårs. Ok, sättet att kombinera J Geils Band med Spin Doctors och regnbågsfärgad standardrekvisita är oväntad, men också väldigt bekvämt.
6 Albanien
Hersi: One Night's Anger
HHH
När hela Östeuropa övergett stalinismen för en socialism med ett halvt mänskligt ansikte framhärdade diktatorn Enver Hoxha i ytterligare några år.
När hela Östeuropa övergett tanken på att en schlager inte är komplett utan att den andra refrängen följs av ett hårdrockssolo som berättar om det arbetande folkets stolthet framhärdar Albaniens Eurovisionartister. Produktionsnormen måste upprätthållas.
7 Ryssland
Tolmachevy Sisters: Shine
HH
Tänk om man hade en tvillingbror. Varje gång man gör något galet pekar man på tvillingen, som gjort exakt samma sak, och säger: Det var han, inte jag! Det var han som slösade bort mitt liv och min tid i rampljuset!
De ryska tvillingsystrarna gör ett visuellt mystifierande framträdande, där massagestavar och gungor har centrala roller, men musiken spelar faktiskt ingen roll alls. Harmlös vattenkammad lagompop. Shampoo, kom tillbaka, allt är förlåtet.
8 Azerbajdzjan
Dilara Kazimova: Start a Fire
HHH
Jag vet, du har det tatuerat på ankeln eller om det är i nacken: Katie Melua är Kaukasus egen Norah Jones.
Här finns en smärtsam läxa att lära: sanningar är sällan eviga, de måste omprövas. Och efter flera dagars prövning har jag kommit fram till att Dilara Kazimova axlar manteln rätt väl. Hon väser fram sin finstämda pianoballad med klass, och flöjten med den kvävda tonen ger lite välbehövlig lokalfärg.
9 Ukraina
Mariya Yaremchuk: Tick Tock
HHH
Allt som låten berättar får en att tänka gök. Men nej, hellre än på ett gökur satsar Ukraina på ett hamsterhjul, där en atlet jobbar övertid.
Sångtexten kan vara en förolämpning, men lika gärna vanlig språkförbistring. "Mitt hjärta är som en klocka, jag är stadig som en klippa", sjunger Mariya Yaremchuk och man undrar om inte klockan är slagen för gott. En fungerande klocka går stadigt, men om den är stadig som en klippa går den väl inte alls? Fast låten går an — fungerande nonsenspop av snoozetyp.
10 Belgien
Axel Hirsoux: Mother
H
Vargar. Hungriga lejon. Pytonormar. Blå belgiska tjurar med tolv extra lemmar och fyra extra horn i pannan.
Farligt.
Men inget skrämmer mig lika mycket som nördiga män som aldrig flyttat hemifrån och som nu sjunger melodramatiska sånger om sin mamma, en serviceinrättning på två sargade knän som tar hand om tvätt och bak.
En vuxen man utan tvättid? Ring polisen och lägg benen på ryggen.
11 Moldavien
Cristina Scarlat: Wild Soul
H
Beethovens nia. "Taras Bulba". Elvis Presleys "Heartbreak Hotel". Jordens skapelse. Den högtidliga avtäckningen av "Mona Lisa" eller The Posies andra album. Eiffeltornet.
Surret kring alltsammans hade med lätthet kunnat överröstas och överskuggas och plattas till av den överdådiga och fullständigt överflödiga koreografi som tjänar till att ta fokus från det elektrorocknummer som är Moldaviens tävlingsbidrag i år. Men Cristina Scarlats skräplåt kan inte gömmas.
12 San Marino
Valentina Monetta: Maybe
HH
Det är vackert som i en reklamfilm: ett snäckskal av veckat tyg, mitt i ett azurblått hav, en sjungande aktris mitt i. Vad mer kan man kanske önska?
Eh, kanske en konsumentförsäkring. Kanske ett medgivande om att det som syns i broschyren och i rutan inte är hela sanningen? Kanske ett försök att generera lite musik som inte är generande generisk?
Förlåt, jag gick lite för långt där. Kanske.
13 Portugal
Suzy: Quero ser tua
HH
Att vara hopplös eller att inte vara hopplös — det är frågan. Människorna bakom den hopplöst skvalpande lambada-badande låten från Portugal besvarar frågan distinkt, kraftfullt, resolut, precist, nästan vetenskapligt perfekt: detta är en odiskutabelt hopplös låt, utan riktning och utan annan avsikt än att visa upp en kroppsmålad trumslagare som med sin blotta närvaro får illustrera en etnoschlager som vill vara färgstark men dessvärre är sedvanligt blek.
14 Nederländerna
The Common Linnets: Calm After the Storm
HHHH
Ifall Robert Plant mötte Alison Krauss i en countryballad hade det blivit mäktigare och känsligare och mer laddat, men allt är relativt.
Förbluffande välgjord americana från Old Amsterdam; kanske hopplös i sammanhanget, men i så fall kanske det är sammanhanget och inte The Common Linnets det är fel på.
Klichévarning? Yep! Ger det utslag? Näpp. Produktionen är tuff, låten är näpen.
15 Montenegro
Sergej Cetkovic: Moj svijet
HH
Känner ni hur det viner om det där partiet efter första refrängen? Hur iskristallerna sprätter upp på dina byxben och berättar om hur tjusig den här tretaktiga folkpopballaden och sångarens kärlek är?
Nähä. Synd på en hängiven insats. Ytterligare tre minuter förlorade i vad vi på ren halvdanska kallar kulturell translation.
16 Ungern
András Kállay-Saunders: Running
HHHH
Vad säger ni, ska vi ha en vinnare också i år? Okej, det är lättare än vanligt. Värdigast bland tänkbara vinnare i år är den skarpa och distinkta, ändå känslomässigt och musikaliskt återhållna låt som amerikanen András Kállay-Saunders (mamma är ungerska) framför. Här finns en story, den handlar om övergrepp i hemmet, men här finns ingen som spelar över. Sångaren är själfull, men sansad; låten tillåts jobba långsamt. Pop på riktigt. Fedt. Och ganska sött.
Gå till toppen