Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Amanda Svensson: Jhumpa Lahiri gör egentligen allt rätt i "Sankmark" – och ändå blir den så fel

Sankmark. Övers Meta Ottosson. Brombergs.

Det påstås ibland att den realistiska, episka romanen skulle vara på utdöende. Det är en obefogad oro, i alla fall om man blickar västerut. I den anglosaxiska världen skrivs det fortfarande massor av epik som vore det 1870: breda berättelser som siktar mer på att säga något grundläggande om samhället och den mänskliga existensen än på att töja litteraturens gränser.
Amerikanska Jhumpa Lahiris fjärde bok, ”Sankmark”, är en sådan roman, men inte en av de bättre. Det är en yvig roman med stora anspråk, men med en struktur och ett språk lika ändamålsenligt och förutsägbart som en prydlig skoluppsats. Med andra ord, rätt tråkig.
Jhumpa Lahiri slog igenom redan med sin debut, novellsamlingen ”Den indiske tolken”, som fick Pulitzerpriset för skönlitteratur år 2000. Hon har ofta skildrat människor vars historia också är hennes egen familjs: Immigrerade akademiker som har relativt framgångsrika liv i det nya landet, men vars liv likafullt präglas hårt av exilen. ”Sankmark” utspelar sig också till stora delar i USA, men den börjar i det sena 60-talets Calcutta, där den spirande kommunistiska naxalitrörelsen, som med militanta medel försöker förändra det nyligen självständiga Indien med Kina och Kuba som mönster, leder en ung man i döden.
Bröderna Udayan och Subhash växer upp som ler och långhalm trots att de är mycket olika – den ene impulsiv och våghalsig, den andre feg och foglig. Som barn bryter de sig in på en privat golfklubb, blir upptäckta av polis och pryglade. I Udayan sår händelsen ett frö som tio år senare finner jord hos naxaliterna. Subhash beger sig till Rhode Island, USA, för att plugga och Udayan går in i den naxalitiska rörelsen – ett engagemang som leder till romanens smärtpunkt: Hur han blir ihjälskjuten av milis i sankmarken utanför familjehemmet.
Härifrån får romanen två nya huvudpersoner, nämligen de två kvinnor som är det sista bröderna delar: Udayans hustru Gauri, som efter hans död går med på att gifta om sig med Subhash för att få komma bort från Indien och sina plågsamma minnen, och Bela, dottern Udayan hann avla innan han dog men som Subhash uppfostrar i hans ställe.
Lahiri gör egentligen allting rätt i denna minst sagt dramatiska familjekrönika. Romanen tuffar framåt sakta men säkert och når varje station helt enligt tidtabell. Ändå lämnar den mig märkligt oberörd.
Tragiken i berättelsen kan jag enbart ta till mig med intellektet, inte med kroppen, kanske för att Lahiri iakttar sina karaktärer med samma svala, rationella blick, vare sig de köper en sari eller står på en balkong och överväger självmord. Som bäst är Lahiri när hon sysslar med det mer lågmält sorgliga, som i beskrivningarna av Subhash och Gauris nya liv som man och hustru. Två främlingar i ett främmande land, som försöker uppfinna kärlek där ingen kärlek finns.
Bitvis lyckas författaren här skapa den känsla av att man som läsare har stigit in i ett privat rum som bra romaner ofta förmedlar, och som lyser med sin frånvaro i resten av romanen. Också det psykologiskt djupa porträttet av Gauri och hennes parallella frigörelse och förfall är intressant. Kanske är det omfånget som fäller Lahiri – jag blir trots allt sugen på att läsa hennes noveller och se om hon inte förmår mer med ett snävare fokus.
Gå till toppen