Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

100 år sedan Baltiska utställningen i Malmö

Baltiska utställningen pågick i nästan ett halvår och hade i genomsnitt cirka 6 000 dagsbesökare.
Ingen kunde den gången ana att sommaren 1914 skulle bli en internationell brytpunkt. Mörka moln kom att dra in över ”Den hvita staden”.

Äventyret började tidigt 1908 med att den nyblivne utgivaren för Sydsvenska Dagbladet Snällposten – C O Wahlgren – för Malmö industriförening framkastade idén att anordna en utställning i anslutning till det skånska hushållningssällskapets hundraårsjubilerande lantbruksmöte 1914.
Stora nationella och internationella utställningar var tidens melodi under industrialismens dagar. Redan 1798 hölls en stor industriutställning i Paris. Under 1800-talet avlöste världsutställningarna varandra. De få utställningar som arrangerades i Skandinavien blev nationella eller nordiska angelägenheter, såsom de fyra industriutställningarna i Stockholm och de två i Köpenhamn.
Även mindre städer drabbades av utställningsfebern. I Malmö organiserades ett flertal mindre utställningar. I slutet av seklet var tiden mogen för en kraftsamling: en nordisk industriutställning. Den skulle genomföras ett år före Stockholmsutställningen, det vill säga 1896. Man ville positionera sig gentemot huvudstaden.
Nordiska industri- och slöjdutställningen 1896 – som förlades till Hästhagen mellan kanalen och dagens Opera – var en urban mognadsexamen för rikets tredje stad, och samtidigt en viktig markör för att man var del av något större. Staden städades upp, Stortorget pryddes med svenskkungen Karl X Gustav och Malmö idrottsplats invigdes. Utställningen lockade nästan 400 000 besökare, närmare åtta gånger Malmös dåvarande befolkning.
Malmö var vid denna tid en utpräglad industristad. Omkring 60 procent av befolkningen livnärde sig direkt eller indirekt på industriellt arbete. Storindustrin och arbetarrörelsen växte fram parallellt som varandras motpoler. Allmän rösträtt var ingen självklarhet, än mindre kvinnlig. Staden expanderade lavinartat under 1800-talet. I runda tal fördubblades befolkningen vart tjugofemte år. 1 900 låg befolkningssiffran på lite drygt 60 000. 1914 var staden på god väg att spränga 100 000-vallen.
Om utställningen 1896 ville signalera att Malmö hade storstadsambitioner, då var ambitionen med Baltiska utställningen att inträda i de europeiska storstädernas krets. Varumärket Malmö skulle stärkas.
Stödet från Stockholm var svalt. Men initiativtagaren C O Wahlgren och Malmö industriförening hade ett par ess på hand. Dels synergieffekterna från den stora lantbruksutställningen, dels idén att koncentrera sig runt porten till Östersjön – på så sätt kunde man exkludera det Norge som frigjort sig från unionen med Sverige. Stockholm gav till sist sitt stöd, och Ryssland, Danmark och Tyskland ”inbjödos att i fredlig täflan uppvisa sina bästa alster”.
För ändamålet diskuterades först Ribersborg som utställningsområde, men snart enades man om att ta delar av den ”donationsjord” som omgärdade Pildammarna i anspråk, en yta på över 50 hektar som inkluderade de två dammarna samt den ängs- och åkerjord som då utgjorde Magistratens lönejordar. I dag utgörs området av Pildammsparken.
Någon bebyggelse fanns knappt på marken, bortsett från det gamla vattentornet med vattenverk. Ett mindre stenhus kom något ombyggt att användas till brandstation medan en större byggnad, apoteket Lejonets isupplag, revs.
Valet av stockholmaren Ferdinand Boberg som utställningsarkitekt föll inte i god skånsk mylla. I synnerhet Malmöarkitekten Harald Boklund protesterade, en tävling utlystes – som Ferdinand Boberg vann. Han var trots allt en erfaren utställningsarkitekt och gav med ett sammanhållande trappgavelmotiv området en tydlig baltisk arkitektprägel. Den gemensamma färgen var övervägande vit, dock inte vitt som kalkfärg utan i en ton mot gult.
Ett dilemma var att Pildammsområdet avskildes från staden av järnvägen till Ystad där Carl Gustafs väg idag löper. Boberg vände nackdelen till en fördel. Han lät anlägga en sex meter hög och fyrahundra meter lång viadukt över rälsen, från dagens Pildammsvägen och upp till entrétorget med spårvagnshållplats och garage för 36 automobiler. Torget låg ungefär där den lilla dammen numera ligger blank.
Fredag 15 maj 1914 klockan tolv anlände den kungliga kortegen till utställningen. Tusentals Malmöbor hurrade och vinkade med svenska flaggor. I Kongresshallen samlades 3 000 sittande åhörare, kören och orkestern framförde Hugo Alfvéns nyskrivna kantat ”Baltiska hav”, landshövdingen greve Robert Dela Gardie talade, biskopen i Lund höll bönemöte och kronprins Gustaf Adolf förklarade i den krasslige konung Gustaf V:s ställe utställningen öppnad.
Om vi får tro Sydsvenska Dagbladet Snällpostens riksbilaga (återutgiven här som pdf) var utställningen ”den största, som någonsin hållits i Norden”. Den efterföljande söndagen anlände närmare 11 000 besökare, till fots, med spårvagn, velociped eller automobil uppför viadukten för att bländas av ”Den hvita staden”.
Efter sex år av förberedelser var det mesta på plats. På området hade det bland annat uppförts flera restauranger och serveringar med plats för flera tusen gäster åt gången, en konsthall, fyra nationella industrihallar, en svensk maskinhall, ett krematorium, en kunglig och massor av enskilda paviljonger, en blomstergata, en fiskerihall, flera fontäner, ett centraltorg, en utställningshall för kvinnor samt ett nöjesfält med bergochdalbana och biograf. Samt ett utsiktstorn försett med elhissar med plats för tio personer i vardera. Tornet nådde inte upp till Eiffeltornets höjder, men ansågs vara världens högsta träkonstruktion. Dess höjd 87 meter kan jämföras med Kronprinsen som mäter 75 meter.
I runda tal fanns det 1 225 svenska utställare, 240 danska, 150 ryska och 760 tyska utställare (konsthallen oräknad) på området. Då det var ont om rum för besökare och utställare uppfördes ett nytt hotell på Fersens väg. Merparten av rum hyrdes ut av privatpersoner i staden.
Utställningen var öppen varje dag, från nio på morgonen till midnatt då också det populära nöjesfältet och restaurangerna stängde. Området var upplyst med el, vilket bara det var en attraktion. Hundar och cyklar var inte välkomna. Inte heller barnvagnar efter klockan sex på kvällen. Och då byggnaderna nästan uteslutande var uppförda med en stomme av trä, lätt puts eller bara en enkel väv, rådde det rökförbud i alla utställningsbyggnaderna.
Sommaren 1914 log sitt vackraste leende, framtidsoptimismen var på topp i den lilla staden med de stora ambitionerna. Det stora lantbruksmötet öppnade som planerat den 15 juni på ett grannområde väster om Baltiska utställningen, som sträckte sig hela vägen bort till dagens Dammfriskolan med ingång strax nedanför viadukten vid nuvarande Pildammsvägen. På Malmö idrottsplats arrangerades Baltiska spelen, ett av de största idrottsarrangemang Malmö någonsin skådat.
Samtidigt tornade mörka moln upp sig på kontinenten. Den 28 juni föll skotten i Sarajevo och en månad senare befann sig två baltiska länder i krig med varandra. De ryska utställarna fick så bråttom hem att de lämnade efter sig den konstsamling som än i dag förvaras på Malmö museum. Tyskarna däremot var noga med att få med sig alla utställda automobiler.
Som lök på laxen skadades utsiktstornet under en rasande storm den 28 september. Takpartiet föll ner på Centralgården, dessbättre utan att någon kom till skada.
Även om optimismens anda var bruten och industrialismens epok passerat sin höjdpunkt måste Baltiska utställningen ses som en framgång. Alla var där. Från utställningens sista dag rapporterar Sydsvenskan, kanske något optimistiskt, om uppemot 100 000 besökare. Totalt hade 850 000 besökare köpt entrébiljett, varav 100 000 abonnemangskort. Utställningen hade en omsättning runt tre miljoner kronor och av allt att döma gick man inte med förlust.
Under de efterföljande månaderna 1914 återstod arbetet med att montera ner byggnader och återställa området. Det mesta byggnadsmaterialet återanvändes på andra platser och några få hus såldes vidare. Kvar blev bland annat den kungliga paviljongen och kronprinsessan Margaretas blomstergata. Även den brittiskt ägda bergbanan blev stående kvar länge och förföll. Dess öde är än i dag okänt.
Under krigsåren användes en del av området till potatisodlingar. Först efter kriget påbörjades arbetet med att anlägga den så kallade Baltiska parken, sedermera Pildammsparken som Erik Bülow Hübe uppförde 1924–1928.
Baltiska utställningen blev den sista manifestationen av jugendstil i Sverige. Nya tankar och former väntade. Funkis och folkhem.

Ferdinand Boberg

Ferdinand Boberg. Utställningens arkitekt var en av sin tids största arkitekter och var ansvarig för flera stora utställningar. I Stockholm stod han bakom bland annat Riksdagshuset, Rosenbad och NK-huset. I Malmö ritade han posthuset vid Centralen.
Gå till toppen