Migrationsminister Tobias Billström väcker känslor. Vissa tycks betrakta honom som fullfjädrad aktiv rasist. Förra våren sa han i en intervju i Dagens Nyheter att gömda flyktingar ofta bor hemma hos ”landsmän som inte alls är blonda och blåögda”, så vad ska man tro?

I reportageboken ”Nyttiga människor” beskrivs dock Billström snarare som en hängiven nyliberal paragrafryttare. Billström tror på marknaden. Detta credo innefattar även arbetsmarknaden. Därmed är arbetskraftsinvandring i hans ögon en möjlighet snarare än ett hot. Tillåts arbetsmarknadens behov och efterfrågan styra, då får Sverige de immigranter landet behöver.

Billström tror också på regelsystemen, på lagstiftning och myndigheters tillämpning av lagarna. Följs bara de regler som finns, då blir det som det ska vara.

Det leder lätt till en praktik där människan anses vara till för reglerna i stället för tvärtom. I ”Nyttiga människor” beläggs regelsystemens brister med hjärtskärande precision. I stället för ett fritt flöde av arbetskraft skapas ett skuggsamhälle där papperslösa berövas sina mänskliga rättigheter.

Journalisten David Qviström, som bevakat migrationsfrågor i många år, gör inte anspråk på att ha någon lösning. Hans genomlysning i detalj av de senaste decenniernas migrationspolitik i Sverige och Europa väcker i stället samma gnagande fråga i läsaren som tycks ansätta honom själv: går det alls att upprätta ett regelsystem där människan och medmänskligheten överordnas, så länge vi drar upp gränser mellan oss själva och de andra?

Utan vare sig försonande eller demoniserande förenkling förmedlas tankar och känslor hos beslutsfattarna bakom regelsystemen. Nej, Billström är ingen ond rasist. Maktbärarna vill ofta väl, men resultatet av deras teorier blir inte bra. Migranter lider. De lever i misär. De går under. EU:s migrationspolitik kan snart innebära att Frontex bevakar unionens gränser med drönare.

”Nyttiga människor” börjar och slutar i Lampedusa, hösten 2013 när många hundra båtflyktingar dog under fruktansvärda omständigheter på bara några dagar. Qviströms brutala förmåga att i sina texter ge liv åt situationer och människor får mig att börja storgråta redan på sidan sju. Många andra livsöden som sedan skildras i boken är lika olidliga att ta del av.

Dublinpojkarna som utvisas från Sverige till ett liv på gatan i Italien, den apatiska flickan som lever gömd med sin familj i en stuga i Småland, offren för arbetskraftstrafficking som berövas all självkänsla, de deporterade barnen som lever i akut misär i Kosovo och talar perfekt svenska – Qviström har träffat dem alla och många fler.

Som skrivande och kännande subjekt närvarar han i texten, utan att tappa kontakt med journalistikens grundprinciper: Åsikter är åsikter, fakta är fakta och läsaren måste tydligt få se skillnaden. Publicistisk redbarhet innebär däremot inte att man måste låtsas att man aldrig känner eller tycker något. Däremot måste förmedlaren iaktta sina egna känslor och åsikter med samma kritiska skärpa som allt annat – en svår konst som Qviström behärskar till fullo.

I grunden handlar ”Nyttiga människor” om mycket mer än enbart EU:s migrationspolitik under de senaste decennierna. Grundläggande existentiella frågor ställs på sin spets. I Lampedusa 2013 skriver Qviström i vredesmod om ansvaret för medmänniskan: ”Fråga er det, ni medborgare och journalister och tiggande trashankar och teologer och vanliga syndare som läser denna bok: när uppstår egentligen ansvar?”

I Billströms modeller för arbetskraftsinvandring ingår att de människor Sverige släpper in ska vara nyttiga för landet. När han talar om immigranter i termer av ”volymer” uppstår känslan att det handlar om import av varor snarare än om att välkomna medmänniskor. 2013 sa Tobias Billström i tv att ”volymerna” för både asyl- och anhöriginvandring måste minska. I ungefär samma veva frågade sig Agenda hur mycket invandring Sverige ”tål” och det avslöjades att ledande sverigedemokrater hade beväpnat sig med järnrör. Det är svårt, trots allt, att inte läsa in något slags samband.

I grunden betingas detta samband av hur ”vi” och ”de andra” definieras och värderas i förhållande till varandra. Vad är egentligen människovärde? Kan människovärde reduceras till en fråga om hur ekonomiskt nyttig en människa är?