Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Eskil Fagerström: Förbannelsen över Lund

Det är något med staden Lund och dess kulturhus. Själv lutar jag åt någon slags förbannelse. En nedgrävd ondska, aktiverad av Mejeriets bittraste motståndare en höstkväll 1985, med innebörden att alla nya projekt som hädanefter kallas vid namnet "kulturhus" ska gå ett gruvligt öde tillmötes.

Från helgens vandalisering av Stenkrossen.Bild: Herman Omstedt
För hur ska man annars förklara dessa decennier av hemsökelse?
Först Folkparken. Generationer av Lundapolitiker har vaknat svettiga om natten, satt sig käpprätt upp i sängen och ylat i ångest: "Folkparken! Jag drömde att jag behövde fatta ett beslut om Folkparken!". (För er som inte vet, är Folkparken i Lund motsatsen till Malmös Folkets Park. I Malmö är det mycket folk och kultur men ganska lite park, i Lund massor med park men ytterst lite folk och ännu mindre kultur.)
Och ta det senaste exemplet, lagret på Öresundsvägen. Inte nog med att det ligger vid Lunds fulaste gata, mittemot en brädgård, i ett fullständigt kvällsöde kvarter - den politiska terrängen verkar om möjligt än sämre preparerad. Socialdemokraterna vill satsa i Folkparken, den styrande alliansen vill inget alls.
Stadshallen, då? Nej, självklart inte. Vi kan ju inte röra den festliga cirkulära garderoben i bottenplan. Och det där stora gamla huset där Lilla Teatern låg, där det fanns en scen och ett fantastiskt läge i hjärtat av stan? Inte det heller.
Konsthallen - och gamla Systembolagshuset bredvid - kanske hade kunnat bli något. Hallen håller hög kvalitet trots minimala resurser. Och Mårtenstorget vill ju den styrande alliansen prioritera (med en miljon kronor, lika mycket som en ordinär rondell kostar, ungefär).
Fast jag tror inte på det heller. Konsthallens inriktning faller som bekant inte riktigt kulturnämndens ordförande Holger Radner (FP) på läppen.
Nå. Till sist uppenbarade sig ändå något: Stenkrossen. Det var en rivningskåk, inte Centre Pompidou, men alltid något och dit flyttade Lilla Teatern och en massa andra kulturverksamheter för unga. På sin hemsida kallade kommunen huset för "kulturverkstad". Kanske var det ordvalet som gjorde att huset fick hållas ett tag innan förbannelsen slog till?
Men i helgen var det alltså klippt. Den här gången verkställdes kulturkrossen av politiker på gräsrotsnivå, nämligen krök- och stökvänstern i "Brytfest Lund" - djärvt vänsterradikala i en tradition som kan spåras tillbaka till vandalkungen Genserics normkritiska brytfest i Rom år 455.
Hur extraordinärt illa valt målet för "brytfesten" var har flera påpekat: en kulturlokal för unga. Var detta en vänsterradikal manifestation, så kan även hunnerkungen Attilas härjningar rymmas i det begreppet.
Det mest absurda har jag sparat till sist. För Lund har ju nämligen redan ett kulturhus: Mejeriet. Anläggningen hade kunnat utökas, berikas och växa till något än mer extraordinärt utan större ingrepp i miljön. Inte vet jag varför det inte blivit av under alla dessa år av kulturhusdebatt.
Konstnoja, beslutsoförmåga, centrumdöd och nu brytvänster. Lunds seglivade kulturförbannelse kommer i många skepnader.
Gå till toppen