Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Olof Åkerlund läser John Williams: Gänget och jag

Outsidertemat är viktigt i den moderna litteraturen. Så också i John Williams ”perfekta” roman, skriver Olof Åkerlund.

Stoner.

Author: John Williams. Publisher: Övers Rose-Marie Nielsen. Natur & kultur.. PublishYear: 2014.
Romanen är till sin form ofulländad. En dikt, och kanske till och med en novell, kan vara perfekt, oklanderlig. Men romanen måste på grund av sin längd och sina många rörelser alltid ta vägar som kan ifrågasättas och lämna flera spår öppna. Det är kanske därför som den i sin ofullständighet i vissa fall liknar livet, medan dikten snarare säger något om detsamma.
Den perfekta romanen har den likväl kallats, John Williams (1922–1994) ”Stoner” från 1965. Även ”Den största amerikanska romanen du aldrig hört talas om”. Hajpen kring denna snudd på bortglömda nu återutgivna pärla nådde sin kulmen förra året i Europa, då författare som Anna Gavalda, Ian McEwan och Julian Barnes höjde den till skyarna. På så sätt fick John Williams rätt då han i ett brev till sin agent 1963 (hon beundrade boken men ville varna honom för utebliven kommersiell framgång) skrev: ”Det enda jag är säker på är att det är en bra roman; med tiden kommer den kanske till och med betraktas som riktigt bra”.
Boken följer William Stoner, som till sin förvåning uppmanas av sina föräldrar att lämna gården han växt upp på för att läsa en lantbruksutbildning vid universitetet i Columbia, Missouri. Men en termins obligatoriska översiktsstudier i engelsk litteratur förändrar allt. När Stoner återger en Shakespeare-sonett på en lektion drabbas han av ordens kraft, blir rent av förälskad. Ja, det är lite enkelt och romantiskt, precis som det låter. Men Stoners inre förändring gestaltas i prosan som blir mer livfull och detaljskarp. Det är inte bara litteraturen som plötsligt blir tillgänglig för huvudpersonen, den öppnar världen för honom.
Att drabbas av litteratur kan ju skänka en känsla av tillhörighet med fiktiva universum och figurer, men också med historien och idéerna. På så sätt kan den enskilde, även om denne är helt ensam, stå i dialog med världen. Potentiellt övergiven, men ändå omringad av vänner. Men litteraturförälskelsen kan också lämna förödelse bakom sig. På det seriösa läsandet kan följa en så drastisk förändring i den beläste att han känner främlingskap inför allt från sin uppväxtstad till sina föräldrar, sin partner och inte minst sig själv, rent av en likgiltighet inför sina minnen. Man går in i en ny och större värld, men porten stängs bakom en.
Jag tror att denna beskrivning passar särskilt bra på människor som William Stoner, vars upptäckt av böckerna är en del av en kulturell klassresa. För honom står inte litteraturen och väntar på att bli upplockad, den hoppar fram ur ingenstans och överrumplar honom. Han avbryter också snart lantbruksstudierna, läser kurser i litteratur och filosofi, lär sig lite grekiska och latin och häpnar inför minnet av sig själv: ”gråbrun och passiv, som den jord han var sprungen ur. Han tänkte på sina föräldrar som tycktes honom nästan lika främmande som det barn de fött fram och fylldes av ett slags grumligt medlidande och opersonlig kärlek.”
Trots gestaltningen av litteraturens kraft och huvudpersonens möten med kärlek och åtrå, ligger det ett vemodigt ackord i bakgrunden berättelsen igenom. Det rör sig genom meningarna som den för denna del av Mellanvästern så typiska, låga och fuktiga dimman. Det är en diffus sorg, men också ett utanförskap som skildras. Stoner finner sig förvisso till rätta inom akademin, men hans grundstämning förblir en främlings.
Varför har outsidertemat varit så viktigt i den moderna litteraturen? Gissningsvis på grund av att känslan av att vara ensam i allt från universum till fikarummet på jobbet trots allt är ett grundläggande existentiellt villkor. Hur många sammanhang under ett liv träder vi in och känner oss obekväma eller utanför i, iakttagna och med påtagna masker? Fler än vi kan minnas. Men vi minns däremot undantagen för att de kan räknas på ena handens fingrar.
Stoner betraktar sin fru med osäkerhet och förvåning, också föräldrarna tycks omöjliga att nå fram till. Men undantagen, en kärleksaffär med en yngre kvinna och förälskelsen i litteraturen, som övergår i trofast och livslång kärlek, lyser i boken.
”Stoner”, måste man säga, är skriven på en ganska konventionell, men skarp och vacker prosa. John Williams beskriver stämningar och detaljer med stor känsla. Men att boken nu lyfts fram som ett stort mästerverk speglar nog även tidigare nämnda författares förkärlek för ämnet och vår fascination för att en så pass bra roman på allvar upptäcks först femtio år efter att den givits ut. Det som gör att ”Stoner” sticker ut är att så få anmärkningsvärda saker händer i den. En man genomgår tidigt en förändring, gifter sig impulsivt med en kvinna han aldrig riktigt kommer nära och får ett barn som han älskar, efter en tid som medioker lärare går han in i rollen och blir en inspirerande föreläsare, han dras in i akademiska och personliga konflikter, smakar riktig kärlek och förlust, men går trots allt genom livet med något slags jämnmod. Han når aldrig riktigt botten och snuddar vid de stora höjderna bara någon gång. Man kan ana en Camus-liknande vändning där huvudpersonen genom att inse livets egentliga meningslöshet lyckas finna något slags ro, men det blir aldrig någon riktig vändpunkt.
Det vemodiga utanförskapet och den akademiska miljön får mig att tänka på Donna Tartts ”Den hemliga historien” (1992) och dess huvudperson Richard Papen. Men ”Stoner” är en lågmäld medelålders version av Tartts psykologiska thriller – utan mord, backanaler och osunt leverne. Trots att boken kom ut 1965 syftar huvudpersonens namn inte på droger, utan möjligen på att när han väl funnit sin plats förblir där livet ut.
Stoners liv är kort sagt ett ganska vanligt liv, men skildrat med ett allvar som drabbar. Det handlar om att uthärda och om att förstå vilka förväntningar som är rimliga på en till många delar okontrollerbar och förvirrande stund på jorden.
”I samma floder stiger vi ner och stiger vi inte ner, vi är och vi är inte”, skrev Herakleitos från Efesos för 2 500 år sedan. Det kan bland annat tolkas som att identiteten, vårt jag, finns då vi talar om den, men i själva verket förändras vi ständigt och blir hela tiden nya. I sin huvudperson fångar John Williams något av detta. Det liv som för oss alla ständigt långsamt rinner bort, tycks Stoner kunna iaktta i dess flykt. När han begraver sin lärare är det som att han ser sitt tidigare jag försvinna in i mörkret.
Men detta jag, ett knippe sinnesintryck som hålls samman av ett skört minne, är för oss och för William Stoner tillräckligt för att livet ska kunna fyllas med något som liknar mening. Det är också tillräckligt för att vi ska kunna nå in i och känna förståelse och sympati för andra liv, verkliga och fiktiva. Du, jag och William Stoner är, trots allt. Tills det en dag tar slut – och vi är inte.
Gå till toppen