Kultur & Nöjen

Lilian Thurams andra match går mot rasismen

Lilian Thuram, fotbollsvärldsmästare med Frankrike 1998, besöker i morgon Malmö. Magnus Falkehed tecknar en bild av världsstjärnan som fick nog av rasismen.

”Frankrike är ett land av rasister! Skitland.” De ilskna orden var bland de artigaste som i veckan twittrades av en Anara Atanes, besviken flickvän till Samir Nasri. Den senare, som är en briljant mittfältare i Manchester City, fick beskedet att han inte blev uttagen till den franska landslagstrupp som ska resa till Brasilien i sommar.
”Jag älskar dig. Lugna dig! Ibland är livet orättvist”, twittrade Samir Nasri tillbaks.
Incidenten är intressant. Meningsutbytet hann på några sekunder åka några varv runt jorden.
Det låg säkerligen inte någon rasism bakom det faktum att Samir Nasri inte blev uttagen till det franska fotbollslandslaget. Han råkar vara ökänd för att ha ett bångstyrigt och svårhanterbart ego. Han är med andra ord lika farlig för lagkänslan som ”Kungen” Eric Cantona ansågs vara några månader innan Frankrike vann VM i fotboll 1998.
Desto intressantare är det att se hur fotbollen – och landslagen i synnerhet – betraktas som termometrar på rasism i olika länder. Rugby, handboll eller boule granskas nästan aldrig ur samma perspektiv. Fotboll förväntas däremot spegla nationen, med dess styrkor, fel och brister.
Lilian Thuram är den före detta fotbollsstjärna som idag kanske är mest medveten om stjärnstatusens sprängkraft för tolerans – men också om vilken magnet sporten kan vara för rasism. Han är född i franska Karibien och är en av de hjältar som tog det franska landslaget till VM-podiet på hemmaplan, 1998. Idag reser han jorden runt för att föreläsa om rasism och fördomar i vidare bemärkelse.
Hans bok, ”Mes étoiles noires” (”Mina svarta stjärnor”), har blivit storsäljande. Trots att den handlar väldigt lite om just fotboll. Det är istället en antologi över Thurams privata, svarta stjärnhimmel: en samling med framstående, mörkhyade män och kvinnor. Personer som genom att bara har existerat gav honom självkänslan tillbaka.
Som miljoner andra skolbarn fick han aldrig läsa om svarta människor i historieböckerna. Utom den oundvikliga entrén i skollitteraturen: ”De vita förslavade de svarta”, minns Thuram. Aldrig fick den blivande fotbollstjärnan läsa om svarta filosofer, författare, politiker eller vetenskapsmän…
Och han vänder på steken: ”Tänk er vilken storm i huvudet det skulle ha orsakat på ett vitt barn! Barnet skulle ha ställt sig frågan om, någon gång i universum, en vit man har gjort någonting bra?”
Den läsning som följer är – det allvarliga ämnet till trots – underhållande. Lilian Thuram bollar lättsamt med stort och smått. Läsaren får reda på hur den kvinna som kanske mest har blivit symbol som en av mänsklighetens ur-mormödrar, Lucy, 1974 fick sitt namn av Beatleslåten ”Lucy in the Sky with Diamonds”. Han skriver om hennes liv på den afrikanska savannen för tre miljoner år sedan för att leda fram läsaren till att vi alla under vår hudfärg ”har 639 muskler, fem liter blod och en till 99.9 procent identisk arvsmassa”. Övriga skillnader – liksom rasism – har sociologiska förklaringar, enligt författaren.
På det följer ett porträttgalleri med ett drygt fyrtiotal personer från Lucy till Obama, via diktaren Aisopos, Billie Holiday, Martin Luther King och Aimé Césaire. För att nämna några.
Ibland hittar man mer oväntade personer som den ryske nationalskalden Alexandr Pusjkin – ”en man som från att ha varit svart i andras ögon till slut betraktade sig själv som svart”, trots att bara var afrikan till en åttondel.
Boken känns ofta skrämmande aktuell och nödvändig, skriven med inlevelsen hos någon som själv blivit en symbol för någonting större än sin egen person.
Det är frestande att under läsningen dra paralleller mellan politik, samhälle och fotboll. Andra fransmän som statsvetaren Pascal Boniface har redan gjort det, bland annat i boken ”Football et mondialisation” (Fotboll och globalisering).
När Lilian Thuram och Frankrikes landslag vann VM 1998 och EM i bara farten år 2000 hyllades landslaget, Les Bleus (De blå). De blev symboler för en multikulturell nation med segervittring. Då styrdes Frankrike av den konservative Jacques Chirac som höll täta rågångar mot extremhögern.
Sedan gick De blå en dalande karriär till mötes. Magin flagnade. 2007 valdes Nicolas Sarkozy till president i Frankrike. Under sin första resa som statschef till Afrika höll han ett vedervärdigt och rasistiskt tal i Senegal om ”den afrikanske mannen” som ännu inte gjort sitt inträde i historien. Afrikanerna beskrevs som menlösa, barnsliga varelser som levde i nuet och var främmande för framsteg.
Mot det kontrar Lilian Thuram med att publicera Mandéfördraget från år 1222. Det skrevs ned nästan sexhundra år före deklarationen om de Mänskliga rättigheterna. Detta av kejsaren i det som idag är bland annat Mali. Fördraget är en hyllning till människors lika rättigheter.
Tre år efter Sarkozys tal var det just i Sydafrika som det franska landslaget nådde sitt absoluta bottenmärke. VM i Sydafrika blev för dem en patetisk uppvisning av spelarstrejker, vältrande i lyxhotell och en total brist på kämparanda.
Sarkozys flörtande med den franska extremhögerns väljare har däremot eldat på Marine Le Pens parti Front National. Var fjärde fransk väljare väntas lägga sin röst på den rasistiska högern i det kommande EU-valet.
Samtidigt har miljoner andra fransmän röstat bort den allt mer populistiske Sarkozy. Istället röstade de på socialisten François Hollande. Hans valprogram var lika ljummet och förutsägbart som landslagstränaren Didier Deschamps (också mästare 1998) uppställning av spelare i veckan. Ingen skulle komma på att säga att Didier Deschamps saknar meriter. Men det är i sig talande att Frankrike ännu inte har frambringat en mörkhyad landslagstränare, trots att de knappast saknar talanger.
Förhoppningarna på en ny, fransk VM-seger i Brasilien är små. Likaså på att landslaget än en gång ska symbolisera ett vinnande, multikulturellt Frankrike i kontrast till Le Pens aggressiva och bittra världsbild. Dagens franska, landslag är fortfarande ganska ungt, med undantag för ett par veteraner som Franck Ribéry.
Men ingenting är uteslutet till EM-mästerskapet i Frankrike 2016.
Liksom sin bror Marcus, har Lilian Thurams andre son, Kephren, börjat klättra i fotbollsförbundets talangstege. Kephren döptes efter en farao i Egypten: ”för att han, med sitt förnamn, ska veta att de svarta folkens historia inte begränsar sig till slaveri”, skriver Lilian Thuram.
Gå till toppen