Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Högt i tak under Theatertreffen i Berlin

Margareta Flygt besökte Theatertreffen i Berlin och såg scenkonst som lyckas skapa både dialog och bråk.

Till årliga Theatertreffen i Berlin har en jury valt ut tio av 295 uppsättningar inom det tyska språkområdet.
Det är inte bara FC Bayern som vunnit en mästartitel i år – fyra pjäser kommer från München. Åtta av de tio kommer från teatrar söder om den så kallade Weisswurstekvatorn.
Men det betyder inte att valen är oomstridda. Frank Castorfs tolkning av Célines ”Resa till nattens ände” glesade ut raderna redan i München, liksom på Theatertreffen. Recensionerna var ändå strålande, applåderna rungande. Närmare fem timmars expressiv scenkonst spelat i en förvirrad kronologi under orden Liberté, Egalité, Fraternité, gestaltad som Arbeit-macht-frei-skylten i Auschwitz, där virtuosa skådespelare visar att de kan skrika minst lika högt som sina kollegor på Volksbühne, som Frank Castorf lämnade i vredesmod för elva år sedan, tänjer även den vane teaterbesökarens gränser. Det blir mycket Castorf och lite Céline.
Men att lämna salongen i protest är inget ovanligt – inte sällan hör man också burop – och då handlar det ändå om de bästa skådespelarna och mest framstående regissörerna.
Som när ”Die (s)pansiche Fliege” i regi av Herbert Fritsch gästade Theatertreffen för något år sedan. Då utropade den legendariske Thomas Bernhard-regissören Claus Peymann ”Skit! Sluta regissera och spela själv igen”. Det går med andra ord inte alltid så ärevördigt till i de fina salongerna. Konsensus är inget honnörsord i Tyskland – debatt och diskussion är skarpare, det är högre i tak och även fantastiskt spelad teater tål att kritiseras. Det gör teaterbesöken mer levande. Att många lämnar salongen betyder inte att pjäsen för den skull är ett fiasko.
Inte heller finns något som liknar den svenska kulturtanten. Här går lika många män som kvinnor på teater – och inte bara pliktskyldigt för husfridens skull.
Uppsättningen ”Skärseld i Ingolstadt” av Marie-Louise Fleisser (i regi av Susanne Kennedy från Residenztheater i München) spelas i ett vitt rum i flimrande ljus. När tystnaden tar för lång tid börjar någon i publiken klappa demonstrativt. Det är ingen teaterovan som försöker sabotera, det är direkt publikkontakt – om än någon provocerande.
Hos Kennedy står skådespelarna som stela plastdockor i ett tittskåp, de talar inte på scenen utan mimar till sina egna playback-röster. Det ger en kuslig effekt av att personerna agerar efter andras regler och talar efter andras önskan. Fleisser jobbade mycket med vad Brecht kallade Verfremdungseffekt, distanseringseffekt, vilken förstärks ytterligare i Kennedys tolkning. Det flimrande ljuset ger scenen en oskärpa, som en film utan fokus. För även här anspelas det på filmmediet, liksom i så många av uppsättningarna. I Castorfs pjäs rusar ett helt filmteam runt och spelar in det som publiken inte kan se, i en buss eller bakom ett plank – filmen projiceras på en stor duk, av en kvalitet vi aldrig accepterat ifall det varit på bio eller tv. Det är ett sätt att bryta upp scenrummet.
Teatergruppen Rimini Protokoll gör det på ett betydligt intressantare vis i ”Situation Rooms”. Titeln anspelar på Vita husets situation room, för USA:s säkerhetsråd. Rimini Protokolls grundidé är alltid att riktiga personer, så kallade vardagens experter, visar publiken sin verklighet. Med ett registyrt koncept får de medverkande berätta om sina olika världar. Tyvärr är pjäsen på turné, så festivalpubliken får nöja sig med att se en dokumentär. I den kan man se hur teaterbesökarna får gå in i olika uppbyggda ”situation rooms” med var sin Ipad i handen. I filmsekvenser berättar tjugo människor om hur deras liv påverkas av den globaliserade vapenhandeln: en vapentillverkare, en barnsoldat, en advokat till krigsoffer, en krigsfotograf, en skytteklubbsmedlem, en läkare som amputerar krigsoffer i Sierra Leone och så vidare .
Där Kennedy och Castorf strävar efter distanseringseffekter, för att synliggöra verkligheten, möter Rimini Protokoll den autentiska verkligheten. Det är själva teatern som blir främmande, det påhittade, medan verkligen drabbar oss med all kraft.
Tysk teater ställer definitivt större krav på sina besökare än många svenska uppsättningar. Den vågar än så länge ofta gå ett stycke längre. Att de valda pjäserna kommer från de stora teatrarna är konsekvensen av kulturpolitiska sparåtgärder – provinsteatrar har helt enkelt inte råd att våga spela mer anspråksfull teater, kvalitet mäts efter besökssiffror.
För även om vissa ansåg att Castorps tolkning var något tröttsam i längden och Kennedys väl intellektualiserande, så bjuder de och alla de andra pjäserna på festivalen in till dialog, samtal, diskussioner, ja till och med dispyter och bråk. Då har teater lyckats.
Gå till toppen