Han var en av deltagarna i demonstrationen som slutade med skadegörelse på Stenkrossen. På sin blogg beskriver han händelsen som ett misstag.

– Hela saken var dömd från början när man valde den lokalen, det kunde bara gå fel.
Simon Lerkot Berglind är hittills den ende deltagaren som framträtt och på hans blogg har debatten varit både het och hatisk.

– Så här med lite perspektiv kan jag se att folk blivit förbannade för att jag tagit hela grejen för mycket i försvar, vilket jag delvis kan hålla med om nu när jag funderat några dagar, säger han.

En mamma skriver på hans blogg: ”Snälla hjälp mig svara på min åttaårige sons fråga om varför ni förstört hans teater.”

– Sådant gör lite ont och man får dåligt samvete för att man inte tog ansvar och gick därifrån.

Det är just det som är problemet med Stenkrossen, att det förstörde för barn.

Simon Lerkot Berglind beskriver Stenkrossen som ett snedsteg i den revolutionära kampen. Men han står fast vid att ”folket måste återta makten utanför demokratins ramar” och ”skiter fullständigt i lag och ordning eftersom vi uppfattar det som någonting artificiellt och godtyckligt”.

– Jag känner att någon måste försöka förklara grundmotiven och skapa förståelse, även om det är svårt. Jag har tagit det ansvaret eftersom jag sympatiserar med rörelsen.

Många läsare av hans blogg är starkt kritiska och Simon Lerkot Berglind får mothugg även från vänsterhåll, bland annat från en vänsterpartist som skriver att bloggen är det mest obegripliga han läst på 40 år.

Simon Lerkot Berglind bryr sig inte om invändningar från vänsterpartiet eller några andra partier.

– Vi skiter i partipolitik i allmänhet. Det demokratiska systemet är havererat och korrupt. Det finns ingen i vårt sällskap som lyssnar på vad till exempel Jonas Sjöstedt säger, säger Simon Lerkot Berglind.

Han är bekymrad för hur det revolutionära budskapet ska nå ut och menar att det är problemet för de utomparlamentariska vänsterrörelserna i allmänhet.

– Folk deltar gärna i det som vi gör, men förstår inte syftet och jag vet inte hur vi ska nå ut med det. Det är svårt att få folk att läsa Marx, det är enklare att få med dem på fest. Det är dilemmat: Hur ska man få dem att fatta. Själv hade jag nog förespråkat att man använde sig av mer konstnärliga och kulturella metoder. Våld är en sista utväg, säger Simon Lerkot Berglind.

Han talar om en utomparlamentarisk vänsterrörelse.

– De flesta som är med och arrangerar och ingår i den här kretsen är folk som vill ha en revolution.

– Klassamhället är en systematisk orättvisa som accepteras på alla sätt och har blivit något slags naturlag. Vi revolutionärer vill stoppa det och skapa en jämnare fördelning av makt och resurser.

– Inte nödvändigtvis, men det kan inte gå genom vallokaler. Det finns andra sätt också, men våld kan vara befogat i många fall.

Simon Lerkot Berglind menar att demonstrationer inte räcker.

– Om en revolution någonsin ska kunna genomföras hade man naturligtvis behövt ockupera maktens byggnader, med start hos er i medvetandeindustrin. För att visa missnöje finns det många byggnader som bör vandaliseras. Alla kommersiella eller politiska institutioner som ägnar sig åt att förenkla för överklassen och göra det svårare för oss andra kan och bör utsättas för förstörelse.

Med undantag för Stenkrossen är han för brytfester.

– Att slåss med poliser och förstöra byggnader som behöver förstöras är jag helt för. Det är saker som märks och ett sätt för oss revolutionärer att visa att vi finns och kan göra saker tillsammans.

– Kan vara, men inte i det här fallet.

På sin blogg skriver han att ”vi kommer att fortsätta bryta oss in i lokaler som vi anser tillhör lundensarna”. Han säger sig kämpa för den lilla människan.

– Det måste ses i ett långsiktigt perspektiv. På kort sikt är det kostsamt för samhället, men det är ändå inte så att skattepengarna fördelas förnuftigt.

Ännu har ingen brytfest följts av städfest och Simon Lerkot Berglind tror inte att det skulle vara möjligt, ens om viljan funnits.

– Arrangörerna skulle aldrig kunna säga att nu går vi och städar. Det hade inte varit säkert för dem. Annars hade folk nog kunnat ställa upp och städa upp.

Simon Lerkot Berglind tror på fler brytfester framöver.

– Det är spännande. Jag tror att brytfest Lund kommer att ligga ganska lågt men det kan också bli så att det händer något snart. Jag tror det blir svårt att samla ihop lika många. Nästa gång tror jag att vi att får stryk av polisen, för nu har de allmänhetens stöd.

Ja. Det är nackdelen med att göra fel: det får konsekvenser, i synnerhet om man inte är samhällets favoritgruppering nummer ett sedan tidigare. Det var ett skott i foten men jag hoppas att de som ids tänka efter lite kommer att förstå att det här var en enskild incident, ett snedsteg, i ett nödvändigt, revolutionärt världsförlopp.

För att ingen ska bestämma vad vi har tillträde till. Allt ska tillhöra alla är den goda tanke som manifesterades dåligt i fredags.

Det är tyvärr svårt eftersom att revolutionärer som visar sig i dagsljus bevisligen får stryk. En annan nackdel med att som impopulär grupp göra fel är att det är svårt att ta ansvar för eller förklara sina handlingar utan att det får oproportionerliga konsekvenser.

Det skulle innebära ännu större fara för både deltagare och lokal. Det är aldrig ett alternativ.

Man kan ju diskutera om den grogrunden främst ligger i den dysfunktionella rådande demokratin eller i att vi hade en dum fest.

6. Ni har all rätt till era åsikter men inte rätt att förstöra det samhälle som uppbyggt av demokratiska värderingar.
Samhället är inte uppbyggt på demokratiska värderingar. Tyvärr.

Svineri och skadegörelse förmedlar budskapet att man inte kan trampa på oss utan att det uppstår kaos. Att det sedan måste göras på ett klokare sätt och i ett annat sammanhang är en annan sak; svineri och skadegörelse fyller en funktion i frihetskampen.