Kultur & Nöjen

Michael Tapper: "Maskinblod" är fulla av SF-noveller som har framtiden för sig

Maskinblod och Maskinblod 2. Affront förlag.
Michael Tapper läser ung, svensk science fiction och hittar några ljusglimtar som lovar gott för framtiden.

Med ”Sagan om ringens” segertåg över världen har science fiction hamnat i skuggan av fantasy och dess kusin rymdoperan, det vill säga bombastiska sagor med såpastuk i rymdmiljö – som ”Star Wars” och dess många efterföljare. Från en svensk horisont såg det än mörkare ut när det 542:a och sista numret av Jules Verne-magasinet – älskat forum för svenska sf-fans sedan 1940 – utkom 2009.
Uppstickarförlaget Affronts samlingar av svenska sf-noveller i ”Maskinblod”, som introducerades med en första volym i fjol, en andra i vår och som kommer med en tredje i höst, skulle därför kunna bli en välkommen avlösare. Kanske en plantskola för nya svenska sf-författare och även manusförfattare för film och tv så här i efterdyningarna till den internationella succén för tv-serien ”Äkta människor”.
Böckerna är hårdpackade med text och i ett format lämpat för rockfickan eller handväskan. Pocketböcker i ordets verkliga mening, med andra ord. Det finns varken smutstitel eller titelsida, inte heller några tomma sidor som andningspauser mellan novellerna.
I stället är det pang på rödbetan: innehållsförteckning, därefter texterna. Inget mer. Saknar man presentationer av den vilda författarblandningen, där okända nya talanger varvas med gamla och delvis bortglömda namn, återfinns de på förlagets hemsida.
Mer kuriöst än inspirerat är valet att damma av gamla stötar som Julius Regis, främst känd för sina kriminalraffel på 1910- och 20-talen, och ryskfödde journalisten Vladimir Semitjov. Ingen av dem var mer än en blek kopia på utländska förebilder. Något roligare är mötet i volym ett med Börje Crona, klurig men lättviktig novellspecialist med glansperiod i skiftet mellan 1970- och 80-tal. Helst hade jag dock sett att ”Maskinblod”-serien reserverades för nya förmågor.
Två styrkeprov från nya författare inleder båda volymerna: Oskar Källners ”Där staden dragit fram” respektive Markus Skölds ”Det svarta molnet”. Båda har en förmåga att i få ord blåsa liv i sina miljöer och figurer, samtidigt som de med samma strama berättarekonomi håller åskådaren i ett fast grepp till de överraskande vändningarna i finalerna. I övrigt skiftar bidragens litterära kvaliteter våldsamt, och en fastare redaktörshand hade varit på sin plats.
Slående är avsaknaden av den intellektuella sf som filosofen Stanislaw Lem och biokemisten Isaac Asimov gjorde sig kända för. Men en del samhällsdebatt finns det i alla fall. A R Yngves ”Historien om P” korsar ”50 nyanser”-seriens sadomasochistiska flärd med en broschyr om entreprenörskap från Svenskt Näringsliv, skriven på den senares kanslisvenska. Som kontrast står Sofie Trinh Johanssons tidsparadox ”Grå”, en pusselgåta med allegorisk udd riktad mot Fredrik Reinfeldts nyliberala projekt.
Gå till toppen