Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anneli Jordahl: Tomas Espedals "Gå" är ett lyckopiller

Anneli Jordahl gläds när hon läser Tomas Espedals "Gå".

Vandra, flanera, vagabondera och pilgrimsfärdas. Gåendet är intimt förknippat med skrivandet, litteraturhistorien är fylld av vandrandets filosofer. Långsamheten, ovissheten, den stora ansträngningen. Den som färdas långväga till fots utsätter sig för väder, vind, skoskav och värk. Ofta är vandrandet lierat med ytterligheter, död eller livsberusning.
Tomas Espedals ”Gå” är ett lyckopiller. Jag blir smått euforisk av att ta del av den intensiva nu-känslan som förmedlas. Hur författaren reducerar – utan alltför mycket romantikdödande konsumtionskritik – ägandet till det nödvändiga: vandringskängor, ryggsäck, bok och penna. Människans trognaste vänner, benen, följer alltid med på färden.
”Gå” är den andra titeln som ges ut på svenska av en av Norges mest hyllade författare. Det är en av hans bästa, skriven i den typiska Espedalska bastardformen: autofiktion och essäistik. Den filosofiska tonen om platsens betydelse för ensamhet, rotlöshet och skrivande känns igen. Hemkänsla uppstår där författaren kan sitta och skriva. Alltid på tillfälliga adresser, lånade lägenheter eller pensionat. Verkliga och litterära vandrare i historien dyker upp och knatar med för ett tag.
Antikens filosofer följs av Rousseau, Hölderlin och Kierkegaard. Finns det ingen kvinna, frågar jag mig, tänker på hur Ellen Key med väninnor fotvandrade till Norge och besteg Galdhöpiggen. Håret skulle vara nedsläppt, hon ville känna hur vinden buslekte i nacken.
Jodå, Virginia Woolf vandrade. Det gjorde också syskonen Wordsworth. Dorothy Wordsworths dagböcker från början av 1800-talet är betydande, enligt Espedal. Sägs ha lagt grunden för ”vandrandet som romantisk disciplin”.
Kvinnorna är få, av naturliga skäl, tvånget att sova utomhus är begränsande. Med tidens gång när höskullarna försvann begränsades även antalet manliga luffare. Den frihetstörstande rastlöse resenären är dessutom främst en manlig myt. Tänk Evert Taube, Jack Kerouac och Ulf Lundells romanfigurer. Vi kan numera typen. För att trivas i en kvinnas famn behöver de en returbiljett i kavajfickan. Eller en ryggsäck packad.
Bäst är avsnitten om vandringar i norska fjordlandskap och sydeuropeiska nejder. Urbant flanerande i Paris är mer litterärt slitna. Under läsningen blir jag full i skratt för här finns inget av Hamsuns förföriska naturlyrik eller Harry Martinsonsk känsla för småkryp. Espedal ser en fågel. Punkt. Den fysiska lycka en ornitolog erfar när hen efter lång väntan upptäcker en rar art, känner Espedal när han utmattad får syn på en krog. Den som föraktar barromantik ska inte läsa boken. Jag blir däremot fylld av beundran över hur någon gravt bakfull medelåldring förmår vandra flera mil för att bli av med ”resterna av natt och alkohol”.
Dramat pågår inne i huvudet. Det är i själva verket tankarna som vandrar och zoomar in något unikt att använda i skrivandet. Vandra i Espedalsk mening kan man lika gärna göra sittande på en bekväm barstol. Och läsa en bra bok om vandrande, som Espedals.

BOKEN

Tomas Espedal
Gå. (Eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv). Övers Jimmy Ginsby. Lindelöws.
Gå till toppen