Läkarna Linda Iorizzo och Malin Sundler samt RFSU:s Sara Alfredsson hyllade i förra veckan p-pillren (Åsikter, 15/5 och 14/5). Även jag tycker att varje kvinna borde ha tillgång till preventivmedel, såväl kemiska som naturliga. Men främst bör hon ha möjlighet att göra informerade val. Att ännu en gång propagera för de syntethormonella p-medlens påstådda medicinska och ideologiska fördelar hjälper inte kvinnor att förstå vad medlen egentligen innebär för dem.

Som sexualhälsorådgivare är mitt jobb att lära kvinnor kroppsförståelse och genom menscykelkartläggning bevaka sin hälsa och fertilitet. I mitt arbete möter jag många kvinnor: tjugoåringar som ätit p-piller sedan de var tolv, trettioåriga kvinnor som gjort både aborter och fertilitetsbehandlingar, men inte vet hur eller när de har ägglossning, medelålders kvinnor som östrogenbehandlas enbart på grund av sin ålder. I stolta Sverige är någonting väldigt skevt.

Syntethormonella preventivmedel går under förkortningen CED – contraceptive endocrine disruptors. Detta är nämligen vad de gör; stör hormonsystemet så att kvinnan inte kan bli gravid. Genom syntetiska varianter av östrogen och progesteron i systemet tror kroppen att den själv inte behöver producera dessa, och den reproduktiva koppling som går mellan hjärna och reproduktiva organ stängs av. Vad som sker i kvinnans kropp till följd av detta är omfattande. Hormonsystemet påverkar precis allt i kroppen, från skelettet till näringsupptaget, och kan inte frikopplas. Ett stört sådant system påverkar kroppens alla funktioner. Den som tror att p-piller bara påverkar fertiliteten, eller att p-ringen bara verkar lokalt, är gravt felinformerad.

Jag ställer mig frågande till läkarnas argumentation och finner det mycket svårt att godta fördelar med p-piller i förhållande till vissa cancerformer eftersom de också ökar risken för till exempel bröstcancer. P-pillrets skyddande effekt mot till exempel endometrios och hormonrubbningen pcos är endast en maskering av underliggande problem som vetenskapen ännu inte förstår eller kan medicinera.

Det är osant att minskad menstruationsmängd vore en hälsofrämjande effekt, då man på syntethormonella medel inte har en hälsosam menstruation, utan enbart en bortfallsblödning. En normal menstruation orsakar inte heller järnbrist.

Syntetiska hormoner kan dock ge vitaminbrist eftersom etinylöstradiol (det vanligaste syntetiska östrogenet) utarmar våra depåer av vitamin B6, B12 och folsyra. Det syntethormonella p-medel gör med kvinnokroppen som helhet innebär en stor risk.

Just nu pågår en rättegång mot tillverkarna av p-pillret Yaz och Yasmin gällande flera dödsfall. Att kalla p-pillrets intåg en hälsorevolution är i mina ögon därför lögn.

Det borde vidare vara RFSU:s önskan att upplysa kvinnor om deras sexualitet i den mån att de först får veta hur deras biologiska kroppar fungerar för att sedan kunna ta beslut om deras reproduktivitet.

Att göra informerade val förblir omöjligt så länge kvinnor världen över bombarderas av marknadsföring och felinformation. Ungdomsmottagningens hyllor är fulla med pamfletter från läkemedelsföretagen, och jag träffar dagligen kvinnor som blivit felinformerade av barnmorskor och gynekologer. Ur rättighetsperspektivet så borde det vara RFSU:s sak att utveckla sexualkunskapen tills gemena kvinna har en aning om hur hon funkar – inte främst kämpa för subventionering av medel som förändrar hennes biologiska kropp.

Hur är det upplysning?

Det finns en allmän uppfattning om att syntethormonella preventivmedel innebär kvinnlig frigörelse. Men varför kämpar inte RFSU för att varenda kvinna ska kunna läsa av sin kropp och lära sig naturlig födelsekontroll istället för att rekommendera de varianter som innebär att kvinnan hålls i okunskap och beroendeställning? (Studier har visat att symptothermala metoder då kvinnan noga bevakar sitt fertila sekret och sin grundtemperatur har en effektivitet på 99,6 procent, jämfört med vissa av p-pillrens 99,7 procent.)

Skall vi tala feminism så är det förtvivlat bakvänt.

Jag anser att så länge kvinnor inte vet, kan de inte välja.

Jenny Ustamujic Kóos, sexualhälsorådgivare