Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Carolina Söderholm: Det blir alltid bra med Johan Röing

Galleri Ping-Pong, Malmö, t o m 5/6.

Det är ett gäng egendomliga karaktärer som har samlats på Galleri Ping-Pong. Där står kalven på vingliga ben, och den gula mannen med hatten. En bit bort breder ängeln ut sina vingar i raspigt trä, likt en kolsvart syster till antikens Nike från Samothrake. Med suveränt behärskad klinga har Johan Röing gått loss med motorsågen i ateljén. Nu tar skulpturerna rummet i besittning, ruvande på sina hemligheter. Doften av trä är sträv, som om fibrerna redan på håll kittlade mot handflatan. Utåt och neråt flikar sig träet, som drakfjäll i köttiga, bladiga knippen och klasar. Samtidigt spelar han med geometrin, och bygger lika gärna sina figurer med kvadrater och vinklar. Liksom tidigare är denna blandning av vild men kontrollerad energi rätt oslagbar. Naturligtvis har det att göra med hur han väger det grovt tillyxade mot något värnlöst och ömsint. För att nu inte nämna den muntra dragningen mot det burleska.
Med hela den västerländska och afrikanska skulpturkonsten i ryggen har Röing sedan länge utvecklat sitt eget formspråk, nog så rikt på variationer. Till skillnad från Tony Cragg, tidig mentor under 1980-talets skolår i Düsseldorf, har han aldrig dragit sig för det figurativa. Här är således den spenslige mannen med sitt bisarrt runda huvud, djupt mänsklig i sin sårbarhet. Men även mer abstrakta objekt och gestalter, som också de utstrålar en självklar närvaro.
I hög grad är det en utställning med gott humör, full av trick och illusionskonster. Han är visserligen inte den förste att arbeta med kontrasten mellan det förväntade och oväntade – som i väggskulpturen ”Lättnad”. Omsorgsfullt har han gjutit av ett stycke frigolit i brons, och förvandlat det förmodat viktlösa till orubblig tyngd, medan lågprismaterialets förgänglighet bytts mot kostsam evighet. Likväl är det gjort med finess när han på liknande sätt låter bronsen glimma i vad som vid en första anblick ger sken av att vara en tegelskulptur.
Annars gillar jag just hur ogenerat han leker med färg och material. Det gäller också i måleriet, när han penslar kameralinser i pastelliga godiskulörer och låter limmet vecka sig över duken som stelnat skinn på varm choklad.
Ett är säkert, trots att han är konsekvent i sitt arbete går det aldrig riktigt att veta vad som väntar. Men bra blir det, varje gång.
Gå till toppen