Heidi Avellan

Heidi Avellan: Vem vet bäst vad folket vill?

EU-parlamentet vill utse kommissionsordförande. Europeiska rådet också. Det kan sluta i politisk pingpong. Folkviljan?

”En av oss blir kommissionens nya ordförande.” Alexis Tsipras, Ska Keller, Martin Schulz, Jean-Claude Juncker eller Guy Verhofstadt?Bild: Yves Logghe
”Folket avgör vem som blir ny ordförande för EU-kommissionen. Hör @heidiavellan och Per Wirtén @DagensArena om gårdagens debatt.”
Så twittrade radions Studio Ett förra fredagen, men helt sann var inte den annonseringen. Det där med att EU-valet innebär ett demokratiskt genombrott i unionen, det är överdrivet.
Folket avgör inte vem som blir ny ordförande för EU-kommissionen – en av de riktigt tunga posterna i Europa. Men folket är med och påverkar:
Dels, som förr, genom sin regering.
Dels, från och med nu, också genom EU-parlamentet.
En röst på en av de svenska kandidaterna är också en röst på en partigrupp – och därmed också på gruppens toppkandidat. Som parlamentet anser ska bli nästa kommissionsordförande.
Här finns fler viljor.
De fem som satt i den sameuropeiska TV-debatten förra veckan var överens och övertygade:
”En av oss blir kommissionens nya ordförande.”
Toppkandidaterna är vänsterns Alexis Tsipras; de grönas Ska Keller – de nominerar också José Bové; socialisternas Martin Schulz, talman för parlamentet; de konservativas Jean-Claude Juncker och liberalernas Guy Verhofstadt, som faktiskt också kampanjat i Sverige.
Att en av dem blir kommissionens ordförande är rimligt. Men det Lissabonfördraget säger är bara att kommissionens ordförande nu utses ”med hänsyn till” valresultatet. Medlemsländernas stats- och regeringschefer lyfter fram en kandidat. Sedan väljer parlamentet denna. Eller säger nej.
Att det blir en av de fem i TV-debatten är inte säkert. Visst blir det storbråk om ministrarna fastnar för någon annan och visst kommer parlamentet att sätta sig på tvären. Men då bollas frågan bara tillbaka.
Politisk pingpong.
Frågan är om väljarna ens känner till nyordningen. SVT gjorde i alla fall inte mycket för att lyfta fram den unika debatten. Den sändes i 49 kanaler och på 23 språk. SVT förvisade den till webben.
Tittarvänligt är det inte med webb-TV i 90 minuter. Simultantolkat, eftersom Tsipras valde att tala grekiska och luxemburgaren Juncker höll sig till franska. De andra debatterade på varierande god engelska.
Men det fungerade:
De fick bara tala en minut i taget och tvingades hålla sig till ämnet och svara på frågan. Hela vägen fram till slutet, då socialisternas Martin Schulz passade på att utnyttja sin sparade tid till ett regelrätt valtal. Fast kort.
Bra val-TV, den hade platsat i SVT:s valbevakning. Den hade pekat på något i söndagens val som de flesta inte känner till. Och det var en debatt om Europa, inte nationella frågor för hemmapubliken.
EU-parlamentet menar alltså att kandidaten för den största partigruppen borde utses. Då är kommissionens nästa ordförande en av dem vi såg i rutan.
Men. Men. Men.
Ordföranden ska vara kommissionär – och därmed utsedd av sitt land, förklarar statsvetaren Sofie Blombäck på Politologerna:
”För att Schulz ska bli vald till ordförande måste alltså Angela Merkels regering både utse en SPD-politiker till Tysklands kommissionär och acceptera att en av de tyngsta EU-posterna innehas av honom.”
Inte helt självklart, nej. Så ryktas det också om helt andra namn: Finlands avgående statsminister Jyrki Katainen, Danmarks Helle Thorning-Schmidt och IMF-chefen Christine Lagarde.
Ordföranden är inte heller den enda tunga posten som ska tillsättas. Parlamentet ska få en ny talman och europeiska rådet ny ordförande. En ny hög representant för utrikesfrågor ska utses.
Stor kohandel väntar.
Det är inte heller klart vad som är ”folkets vilja”. Väljarna röstar olika i nationella val och EU-valet. Är det EU-parlamentet eller det nationella parlamentet och regeringen som avspeglar folkviljan?
Säg att socialisterna blir största partigrupp, ska Sveriges regering då stöda Schulz? Eller ska Sverige stöda en borgerlig kandidat, eftersom alliansen vann valet?
De svenska partierna låtsas knappt om hela saken. De talar inte om att en röst på Marita Ulvskog (S) är en röst på Schulz eller att den som stöder Lars Adaktussons (KD) agenda också stöder Juncker.
”Man får känslan av att de svenska partierna helst gör ett litet nummer av denna utveckling antingen för att de är principiellt emot den eller för att de inte till fullo stöttar de kandidater europapartierna har tagit fram”, konstaterar statsvetaren Göran von Sydow i Upsala Nya Tidning (9/3).
När Europa samlade sig efter kriget fanns en kökkenmödding av Europadrömmar, skriver EU-journalisten Annika Ström Melin i Europas svaga hjärta – från Haag 1948 till Budapest 2014. Resultaten stavas Europarådet, Nato, OECD och EU.
Men redan från början fanns det skeptiker. Folkpartiet leddes då av Bertil Ohlin, som varnade för ”Europamystik”. Han såg särskild ekonomisk gemenskap eller kulturell frändskap mellan staterna i det icke-kommunistiska Europa.
FP blev Europaentusiaster.
Men Sverige håller sig fortfarande på sin kant.
Vad skulle det innebära om kommissionens ordförande hade ett folkligt mandat?
Det kunde jämna ut demokratiunderskottet. Men det skulle också ge ännu mer muskler till en redan mäktig tjänsteman.
Komplicerat. Prata om det.
Gå till toppen