Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Margareta Flygt: Tysklands förbjudna filmarv har fortfarande sprängkraft

Förintelse i finkostym.

Ur Veit Harlans ”Jud Süß” från 1940.
FILM
När jag studerade i München hyschades det om böcker och filmer som befann sig i olika arkivs så kallade giftskåp. Där gömdes det som ansågs farligt. Kultur, farligt? Var dessa gamla nazirullar och propagandaböcker ens kultur? Filmerna är gjorda av nitrocellulosa, vilket klassas som sprängämne – men deras sprängkraft beror inte bara på det. Innehållet hanteras lika varligt som en lätt detonerande bomb. Bara på speciell anfordran och för forskning kunde man be om att få tillgång till arkivet.
Det påminner mig om de låsta barskåp jag såg hos vänners föräldrar under tonårstiden. Just de vännerna var de som sedan också blev fullast – förbudet lockade, gränsöverstigandet smakade definitivt sötare än häxblandningarna som mixades. Jag är ingen vän av alltför rigida förbud i något av fallen. Jag tror mer på samtal.
Regissören Felix Moeller har gjort en dokumentärfilm ”Verbotene Filme” om dessa så kallade Überwältigungsfilme (ungefär ”överväldigande filmer”) och förbuden kring dem. Det är många: cirka 1 200 filmer spelades in mellan 1933 och 1945, varav cirka 300 förbjöds av de allierade som nazistiska propagandafilmer, fyrtio av filmerna behöver än idag särskild tillåtelse för att få visas.
Men hur ska man ställa sig till det kulturella arvet från nazitiden? Okommenterade utgåvor av ”Min Kamp” sägs läsas inom det muslimska brödraskapet för att stärka antisemitismen. Kan en nazifilm påverka någon att idag bli antisemit och rasist?
Felix Moeller vill framför allt öppna för en diskussion om att även dessa filmer är en del av det tyska filmarvet, att det är något som tyskar måste ta ställning till.
För hur kunde propagandan vara så effektiv och vilka medel jobbade den med? Han blev själv förvånad över hur starka och välgjorda filmer som den antipolska ”Heimkehr” eller Veit Harlans ”Jud Süß” var. Den sistnämnda var ett melodramatiska kostymdrama som skulle rättfärdiga massmordet på Europas judar – åren 1940-45 sågs filmen av tjugo miljoner personer.
När ”Jud Süß” visades inför en publik inom ramen för Moellers dokumentärfilm blev många upprivna. Ingen hade väntat sig att filmens propaganda fortfarande kunde beröra. Filmen uppfattades som förrädisk, den var inte så lätt att värja sig emot som många hade önskat. Giftskåp är säkert ingen lösning, men filmer som dessa ska aldrig visas utan kommentar, utan sammanhang – om det någonsin skulle hända i Tyskland hade det varit smaklöst. Förhoppningsvis startar Moeller en diskussion, istället för att filmer och böcker låses in officiellt – och sedan ändå laddas ner från nätet.
Gå till toppen