Huvudledare

Ledare: Skyll inte bara på Gunnar Hökmark

Fiaskot i EU-valet svider mer än i det moderata skinnet. Det känns ända in i partiets själ. Men motstå frestelsen att lasta Gunnar Hökmark.

Sedan 2006 har Fredrik Reinfeldts nya moderater haft en vinnarstämpel på sig. Nu kom ett präktigt bakslag och det preliminära valresultatets 13,6 procent måste bränna i huden som en ångrad tatuering.
Hur det gick till när Moderaterna plötsligt blev de stora förlorarna – trots 600 000 väljarsamtal och 1,5 miljoner utdelade foldrar i EU-valrörelsen – lär statsvetare vrida och vända på.
Tills slutsatserna ligger klara kan det vara klädsamt att vara försiktig med förklaringarna. Det vore på tok för enkelt att sammanfatta M-katastrofen i två ord:
Gunnar och Hökmark.
Inte nog med att Marita Ulvskog (S) i en het debatt, med en smaklös och sällsynt ogenomtänkt kommentar, kallade Moderaternas listetta Gunnar Hökmark för ”jävla skithög”.
Vuxenmobbningen har fortsatt.
”Det är väl Hökmarkeffekten som har gått in med full kraft”, sade Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt i söndags kväll.
Gunnar Hökmark är, skriver Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson, ”ungefär lika mycket i takt med tiden som Marie Antoinette under franska revolutionen”.
Medan Expressens kommentator K-G Bergström igår betygsatte: ”Den betydligt folkligare Christofer Fjellner borde nog i stället ha toppat listan.”
Moderater – och andra – bör vara rättvisa. Det finns många alternativa förklaringar till M-debaclet.
Valvindarna.
Extrema partier, långt ut till höger och vänster, vann. Enligt SVT:s stora vallokalsundersökning Valu uppfattar sig nu 48 procent stå till vänster mot 41 procent 2009.
Listans toppnamn må vara 61 år, men att M inte längre är ett parti som lockar många ungdomar kan inte Hökmark lastas för.
Regeringsbärarna tar stryk.
På valnatten var detta statsminister Fredrik Reinfeldts stora poäng. Det kostar att regera, och i ett EU-val passar många på att proteströsta. Sant.
Moderaternas budskap.
I den mån M-politiken låg fel är det inte en persons fel.
Riksdagsledamoten Karl Sigfrid (M) kallar det egna partiets budskap ”intetsägande” och den gamle partiledaren Ulf Adelsohn efterlyser de moderata miljövisionerna.
Om den gängse bilden är att de nya Moderaterna fått dras med gammelmoderaten Hökmark är det lika sant att Hökmark har fått dras med det nymoderata partiet, vilset i flera tunga frågor.
Folkpartiets Marit Paulsen har kunnat luta sig mot att FP är EU-vänligast i Sverige. En tacksam position, som Hökmark bör ha avundats henne.
M har inte varit lika konsekvent Europavänliga som förr, inte förrän Reinfeldt valspurtade sista veckan. Statsvetarprofessorn Tommy Möller har rätt när han beskriver M-politiken i år som ett slags ”pragmatisk EU-skepsis”. EU-kritik light.
Det är säkert så att Hökmark inte har varit ett uppenbart dragplåster i valrörelsen, inte lyskraftigt karismatisk. Men han är en god debattör, en ambitiös och i Bryssel inflytelserik Europaparlamentariker som kämpat hårt för viktiga frågor – EU:s öppenhet och fria rörlighet, och TTIP-avtalet med USA.
På många allianshåll hade en moderat valframgång behövts. Inte minst i Malmö. Varifrån ska Stefan Lindhe & Co nu få den valvind som krävs för ett maktskifte i stadshuset i rikets tredje stad?
En tröst för Moderaterna är trots allt att EPP, den partigrupp där M ingår och där Hökmark som vice ordförande är en stark röst, blev störst i valet.
Gunnar Hökmark förtjänar långt bättre än hån, långt bättre än att få bära hundhuvudet för en moderat flopp.
Många andra moderater har skäl att betrakta sig i spegeln. Kritiskt.
Läs alla artiklar om: Valet till EU 2014
Gå till toppen