Lund

”Det enda som polisen säger är tack och hej”

Under skadegörelsen av Stenkrossen i Lund satt Oskar inlåst och var rädd att någon skulle slå in dörren. Fyra gånger ringde han polisen, men fick inga råd.

Sydsvenskan har begärt ut larmsamtalen som Oskar ringde till polisen.
Under hela skadegörelsen satt han i ett låst rum på Stenkrossen och hörde de cirka 250 personerna slå sönder allt.
I över en timme fruktade han att de skulle slå in dörren till Lilla teaterns föreningslokal där han gömde sig.
De fyra larmsamtalen gav honom inga råd. Inga ansträngningar gjordes för att få ut honom. Och ingen från polisen försökte nå honom, varken under aktionen eller efter.
Samtalen var ungefär en minut långa. Han fick prata med fyra olika operatörer. Varje gång fick han börja om från början.
Leif Karsten, biträdande chef för larmcentral Syd, var vakthavande befäl för Skåne denna fredagskväll.
Han har lyssnat igenom samtalen som kom in till länskommunikationscentralen och börjar med att förklara anledningen till att Oskar fick prata med olika personer. Eftersom larmsamtal ska tas inom femton sekunder måste första lediga operatör svara.
– Därför låter det konstigt. Det låter oproffsigt att samma fråga ställs. Samtidigt måste vi jobba så för att ge allmänheten bästa service, säger han.
Oskar ringer 112 första gången i sitt liv den här natten. Han är noga med att försöka vara lugn och hålla sig till fakta, så som han lärt sig. I själva verket är han skrämd och rädd för att vandalerna ska hitta honom. Han hör hur de krossar porslin och slänger möbler.
Han vill veta om polisen kommer men svaren blir olika varje gång. Vid ett samtal sägs de vara där, nästa gång ska man skicka en patrull när den blir ledig. Vad han inte får reda på är att poliserna inte alls tänkt hjälpa honom.
– Han är inte i någon fara när han är inlåst i rummet. Han får avvakta. Det är större fara om vi försöker tränga oss in där, säger Lars Karsten.
Det är 250 personer i lokalen. De försöker slå in dörren där han gömmer sig. Förklara hur ni kan göra bedömningen att han inte är i fara?
– Han är lugn när han ringer. Och vad skulle vi kunna göra? Vi måste avvakta. Man måste också bedöma hur ofta det har hänt att tredje man blivit drabbad i de här sammanhangen. Nej, det har det faktiskt inte gjort. Det är saker som blir förstörda.
Hur prioriterar ni hans samtal?
– Här har vi polis på plats. Vi kan inte göra mer. Vi kan inte skicka in två poliser och de blir uppätna nästan.
Men han skulle sitta kvar där inne?
– Han hade stängt in sig i ett rum. Han var inte i livsfara. För honom måste det ha känts fruktansvärt. Men om man gör en krass bedömning av det …
SOS Alarm uppmanar på sin sajt att uppringaren gärna ska stanna i telefonen eller där man är. Oskar däremot får beskedet att han ”inte behöver vänta” på platsen.
Larmoperatören verkar inte förstå att han inte kan gå där ifrån. Larmcentralen tycker inte att Oskar kan tillföra något – även om han befinner sig mitt på brottsplatsen.
Fjärde gången Oskar ringer frågar han om han ska hoppa ut genom fönstret. Inte heller det får han något svar på. Han får över huvud taget inga råd om hur han ska förhålla sig. Operatörerna bara tackar för informationen.
– Han skulle kunna få rådgivning. Sitt stilla där du är. Vi kan inte gå in just nu. Vi avvaktar. Men du sitter säkert. Jag kan inte svara på varför han inte fick det.
Inte heller efteråt försökte någon polis leta upp Oskar. Han fick själv på darrande ben öppna dörren och gå ut i lokalen och han träffade ingen polis som sade sig veta att han varit inlåst. Trots att händelsen på Stenkrossen utvärderats vet polisen fortfarande inte varför det var så.
– Det var inte så att vakthavande inte hade kännedom om samtalen och det förmedlades till patrullerna, säger närpolischef Jörgen Nilsson.
Oskar hoppas att han genom att berätta vad som hänt kan förändra och förbättra något när det gäller polisens arbete.
– Man har ju hört på nyheterna om att ambulansen inte kommer. Sedan hittar de någon med hjärtinfarkt. Så jag blev inte jätteförvånad när detta hände mig, tyvärr. Jag tänkte att det här blir ett till av de ”aldrig-kommer-fallen”, säger han.
– Det känns som om de inte lyssnar på vad jag säger. Det enda som polisen säger är tack och hej.
Men från polisens sida anser man inte att något har gått snett.
Stenkrossen var ett komplext ärende.
– Vi kan inte göra på annat sätt. Vi kanske kan vara bättre i rådgivningen men hur situationen var just då för alla operatörer kan jag inte svara på. Det är mycket på gång en fredagskväll och då är det korta snabba samtal som gäller, säger Lars Karsten.
Oskar är ett fingerat namn.

De fyra larmsamtalen

02.48: Samtal 1
Oskar hör hur skadegörelsen på Stenkrossen har startat, ringer 112 och blir kopplad till polisen.
– Ja, polisen.
– Hejsan. Mitt namn är… Jag befinner mig på Stenkrossen i Lund det vill säga på Kastanjegatan 13.
– Ja hej, vad händer där?
– Det är skadegörelse just nu. Det är ett gäng ungdomar som är i foajén och håller på att slå sönder saker. Jag hör att de kastar stolar och slår sönder glas och så vidare.
– Kastanjegatan i Lund sa du?
– Ja, Kastanjegatan 13. Jag har inte sett dem. De har inte sett mig. De vet inte om att jag är här.
Operatören frågar om det är på Spyken och frågar vad han har hört.
– Jag är just nu inne. Det är bara en dörr som skiljer mig från dem. Jag hör att de har sönder glas och kastar stolar och hör att de har dängt i dörrar och även dörren som jag är bakom.
Operatören frågar efter Oskars telefonnummer. Sedan avslutas samtalet med orden:
– Vi kollar upp det du.
– Tack så mycket.
03.00: Samtal 2
Oskar ringer igen. Han hamnar hos en ny larmoperatör, presenterar sig, förklarar att han är på Stenkrossen bakom en dörr och säger att han undrar hur det går. Operatören verkar inte förstå att han inte kan ta sig ut.
– Jag skulle säga att det är fortfarande igång. De vet fortfarande inte att jag är här. Det är en dörr mellan mig och dem. Jag hör dem men de vet inte om att jag är här.
– Men är det inbrott eller skadegörelse?
– Både och skulle jag vilja säga. De är olovligen inne i byggnaden och jag hör att de slår sönder saker.
– Vänta lite, det var en kollega som tog hand om det här. Jag ska bara höra vad han gjorde.
– Jag hör dem fortfarande. De verkar vara många. Jag skulle gissa på minst fem. Min gissning är att det totalt kanske är ett tiotal.
– Hallå, ja. Vi har patruller i området som är där och kontrollerar. Så att vi vet det.
– Okej, så jag ska bara vänta.
– Nej, du behöver inte vänta. Vi ringer dig i så fall.
03.18: Samtal 3
Tredje gången förtydligar Oskar att han befinner sig i ett låst rum och inte vågar gå ut. Inte heller denna operatör frågar något om hans säkerhet.
– Jag har ringt två gånger tidigare och än så länge har jag har inte hört om polisen kommit. Jag undrar om de är på väg? Vad som händer?
– Vi ska skicka dit så fort vi har en patrull ledig. Är där fortfarande folk där?
– Jadå, det är fortfarande högljutt och stojigt. Jag hör hur …
– Är det reclaim the street-gänget som är där eller är det studenter?
– Jag tror inte det är studenter. Det låter som ungdomar som bryter på lite olika språk. Jag tror det är ungdomar som håller i talande stund på att slå sönder saker. Jag hör det.
– Jag befinner mig i ett låst rum i lokalen och har inte gått ut – för min egen säkerhet. Jag har inte sett något. Jag har bara hört.
– Jag förstår. Men vi kommer så fort vi kan.
– Tack så mycket. För som sagt, det är i full gång fortfarande. Och det är stort, väldigt stort.
– Men vi kommer dit.
03.33: Samtal 4
Återigen en ny operatör. Oskar upprepar var han är.
– Jag tror att de vet om att jag är här nu. De har försökt slå in dörren som skyddar mig från dem. Jag vet inte hur många de är eller vad de vill …
Operatören undrar om han har ringt tidigare.
– Ja, det har jag. Då var det bara skadegörelse och inbrott. Nu tror jag att de vet om att jag är här för de har börjat slå jättehårt med något verktyg på dörren som skiljer mig från dem … Jag vill jättegärna att någon kommer. Enda utgången är ett fönster. I och för sig i marknivå så jag skulle kunna ta mig ut där. Men det känns … Ja, ska jag göra det. Eller?
– Ja, alltså. Vad är det för några som vill ta sig in där?
Oskar säger att han inte vet.
– Och du hade låst in dig?
– /…/ Vid halv tre hörde jag hur de började slå sönder saker och insåg att det var olovligt intrång och skadegörelse. Det har fortgått sedan halv tre. Jag hör hur de har sönder saker. Så – då vet ni hur det ligger till.
– Ja, tack, då vet vi det. Hej.
Läs alla artiklar om: Vandaliseringen av Stenkrossen
Gå till toppen