Sara Wallgrens teckningar liknar flimmer, rytmiska vågor som tätnar och glesnar. Hennes ljudverk är ibland stumma, ibland retligt förbiilande. Men abstrakta är de egentligen inte.

Först till ljudverken. Ett nätt marmorblock kröns med en koppartråd kopplad till en kabel. Men här klingar bara 17 hertz, omöjligt att uppfatta, men ändå förkroppsligat i verket. Mitt på golvet surrar en irriterande ljudsignal under en teckning. År 1977 spelades den in av ett radioobservatorium. En okänd signal från rymden? Här en samklang med teckningens mönster. Men mer utöver det?

Teckningarna har hon gjort efter störningar i tv och på internet, där godtrogna sett ansikten och andar. De borde framträda avtecknade, men inget syns. Det osynliga är envist. Och?

Ett av de centrala verken är två walkie talkies som kommunicerar med varandra via andning. Andedräkt blir så ett ledord för det som tar form, liksom verkets namn med hälsning till Gertrude Stein, ”A voice is a voice is a voice”. Tautologin är således en ledtråd. Wallgren lägger sina systematiskt tecknade flöden över outsägliga fenomen. De borde då framträda, men gör det inte, i stället framträder bilder utöver språkets möjliga utsagor. För lika litet som ”en ros är en ros” är ”en röst en röst” transformerad till ord eller bild. Eller med Göran Sonnevis ord:

det föds nya former

oberoende av mina kontroller

Jag känner dem, blint trevande,

i det osynliga

Jag känner dem i alla sinnen

Också i det osynliga sinnet

Bortanför all form.