Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Thomas Millroth: Sara Wallgrens konst når dit orden inte räcker

De Re, Martin Bryder Gallery, Lund, t o m 22/6.

Sara Wallgren, ”Ghost in the Machine I”.Bild: Sara Wallgren
Sara Wallgrens teckningar liknar flimmer, rytmiska vågor som tätnar och glesnar. Hennes ljudverk är ibland stumma, ibland retligt förbiilande. Men abstrakta är de egentligen inte.
Först till ljudverken. Ett nätt marmorblock kröns med en koppartråd kopplad till en kabel. Men här klingar bara 17 hertz, omöjligt att uppfatta, men ändå förkroppsligat i verket. Mitt på golvet surrar en irriterande ljudsignal under en teckning. År 1977 spelades den in av ett radioobservatorium. En okänd signal från rymden? Här en samklang med teckningens mönster. Men mer utöver det?
Teckningarna har hon gjort efter störningar i tv och på internet, där godtrogna sett ansikten och andar. De borde framträda avtecknade, men inget syns. Det osynliga är envist. Och?
Ett av de centrala verken är två walkie talkies som kommunicerar med varandra via andning. Andedräkt blir så ett ledord för det som tar form, liksom verkets namn med hälsning till Gertrude Stein, ”A voice is a voice is a voice”. Tautologin är således en ledtråd. Wallgren lägger sina systematiskt tecknade flöden över outsägliga fenomen. De borde då framträda, men gör det inte, i stället framträder bilder utöver språkets möjliga utsagor. För lika litet som ”en ros är en ros” är ”en röst en röst” transformerad till ord eller bild. Eller med Göran Sonnevis ord:
det föds nya former
oberoende av mina kontroller
Jag känner dem, blint trevande,
i det osynliga
Jag känner dem i alla sinnen
Också i det osynliga sinnet
Bortanför all form.
Det är där jag möter Sara Wallgrens bilder. Och konstaterar än en gång, hur hon lyckats med det outsägliga.
Gå till toppen